Hägringen

Det är i mitten av maj. En lång hård vinter är över. Nu, något annat. Allt slår ut, en av mina katter går för att dö. Jag är inte speciellt ledsen.. Den fick ett fritt liv med trygghet, alltid mat och kärlek

Jag öppnat upp alla parasollerna, sätter upp solskydden, en fågel kvittrar som om den skrev på en skrivmaskin. Vindstilla.

Jag kan börja sova med öppna fönster. Nätterna är svala, det är en period då allt blir perfekt. Värmen och svalkan, sedan kommer perioden då man får stänga till allt. I sämsta fall dra igång ACn en kvart innan man ska sova. Sedan kommer den varmaste tiden då jag sätter upp solskydd, en slags segel över innergården, vattnar taket och ändå vaknar man på morgnarna svettig, genomvåt.

Man får lära sig en anpassning. Precis som dygnet har årstiderna en rytm. Någon månad om år går det inte att göra mycket. Det handlar bara om att överleva. Det är sommaren. Jag är från Norden, en Nordbo och vår genetik är inställd på att tina upp, öppna allt. Det går inte här, då försvinner du. En viss period måste du inse att svalkan är lösningen.

Allt är inte svårt. Det finns en enorm sensualitet i värmen. Allt sväller och allt som sväller gör att du känner dig varm, het inombords. Dina känslor kliver ur kroppen. Efter en god lunch med en öl, tar du siesta, rymmer från hettan och då känner du paradiset inom dig. Du ligger i  det svala, men ändå så fullpackad med det svällda, värmen i dig, kanske den mest underbara känslan. Du är inte långt ifrån Paradiset. Du kanske är i Paradiset.

På natten kan du se hur det inte ska gå till. På barerna sitter de, ofta engelsmän, de fullständigt  vibrerar av värmeslag, när de sitter tre, fyra stycken bredvid varandra, högröda, deras kroppar är som elektroner i ett elsystem, stackars jävlar. Överkokt spagetti.

Min katt kommer uppför trappan till verandan. Hon har en fin knorr på svansen. Hon äger mig. Hon kräver att få ligga i mitt knä och det får hon. Hon vibrerar och tar för sig, borrar in huvudet och jag tänker: När har en man någonsin kunnat säga nej till en kvinna.

På Balkongen.

Polarn och jag tar en lunch på balkongen över gågatan. Vi har ett eget litet ställe. En gång var en vacker handmålad teckning på väggen. Den föreställde Naxos sett från Portaren. Nu är det renoverat och teckningen är övermålad. Ett helgerån. Maten är inte heller lika bra som förr, men vi sitter där av gammal vana, ser över hamnen och ser ner över gågatan. Två vackra kvinnor passerar under, i fyrtiofemårsåldern. En av killarna som jobbar på en av barerna, säger God morgon till dom och de ler mot honom. De glider fram, deras skönhet är enastående och de skrattar glatt till killen på baren och tillsammans. De försvinner långsamt bort som djur som simmar i en flod. Vilken känsla det måsta vara att få vara kvinna, att kunna glida fram så där längs en gata och känna sig vacker, betraktad, sedd med varma ögon och respekt.

Jag hör deras skratt, de försvinner som en hägring och det blir dags att beställa den vanliga lunchen.