måndag 25 augusti 2014

Vueltan, the song of freedom


Vueltan startade idag från Cadis. Den  vita staden lockade mig länge. Till slut kom jag dit. Konstigt nog var det en man som hade steriliserat sig som lockade mig dit. Tåget skakade fram, genom höga bergsidor, landskapet öppnade sig, som ett tjärr, den vita staden, ett hål i muren och man anlände in i den gamla staden. Krogarna hade två utgångar eller ingångar, låg i hörnet på kvarteret. Vi bodde på taket, hade utsikt över havet. Afrika, Afrika,,,,lyssnar på Marley, I shoot the Sheriff.. nice, Cadis var fylld av blommor, blomsterstånd och riktigt tantacaféer. Sådana med stora bakelser.

Jag kan längta dit ibland, till Tarifas enkla barer, den eviga vinden. Där cyklade man idag. På stranden stod dessa stora husbilar som alltid står där.
Contador såg stark ut. Hans ben var lindat. Han bröt benet rejält för en månad sedan och nu cyklar han. Stark, såg han ut. Rodriguez låg på rullen. Valverde gick på näbben på rakan då han skulle ta fika. Det är en hård sport. Troligtvis den hårdaste som finns. En sport utan nåd.

I havet utanför Tarifa, eller Cadis, om ni så vill, möts det varma och det kalla. På  krogen får man alltid färska musslor och då menar jag färska. På Tarifas paralia, på Tarifas rambla, gräver hundarna ner sig i gruset för natten. Det blir ens vänner för stunden men sällan för en längre tid.

Jag skulle kunna berätta om Cadis, om Tarifa, om hundar som bits, om havet som slår in, om hur man tar sig upp i bergen förbi dessa vackra stridstjurar som står på fälten.
Det finns en annan lösning.Se det själv. Som Marley säger: The song of freedom.