Slussen

Slussen har alltid för mig betytt hemkomst. När jag åkte med mina morbröder som liten mellan Skeppsholmen och Götgatsbacken var alltid Slussen den spännande platsen. Sedan kom jag att ställa ut på Slussen 6 gånger, (stadsmuseum) . Inomhus och utomhus.

Förr, när jag var mycket på stan, kände jag alltid ett slags lugn då jag kom till  Slussen. Hemmaplan. När bussen stod stilla kunde jag rent av njuta då jag satt där i baksätet och väntade på chaffisbyte. Eller alla gånger jag fikade på det underbara fiket med utsikt över bussarna. Det var också ett av de ställen i stan, tillsammans med Tevere på Nytorget, dit solen kommer först på våren.

Slussen, min hemmaplan. Jag älskar Slussen. Idag åkte jag förbi Slussen. Man ser knappt Stomatolen. Allt ser för jävligt ut. Hissen är inbäddad i renoveringsdimma. Det som sker är något som nog inte borde ske. Det kanske hade varit smart att byggt om den gamla Slussen, gjort det hela till ett varmt, mänskligt ställe. En mötesplast med Mälaren och Saltsjön som fond mot torget. Behållit det gamla, jobbat på att utveckla det gamla.

Jag kommer aldrig ner på stan numera. Förr korsade jag ofta city på väg till min mormors fik på Skeppsholmen. Idag finns det aldrig en anledning att åka till City. Och på så sätt har jag heller aldrig Slussen som hemmaplan.