Två kg laxfile
När jag var liten pojke och mamma var dålig skickade hon mig alltid till affären med en lapp på kanske tio grejer varje dag. Jag gick i baklås på den där jävla lappen. Jag kom alltid hem med tre grejer för lite och fick alltid återvända för att köpa de tre grejerna som saknades.
Tro mig. Jag kom att hata mataffärer och affärer överhuvudtaget. Under många år stod jag inte ens ut med att gå in i dom. Nu går jag in, men jag köper aldrig något. Jag köper bara det jag behöver och det förstår Ni ju, är en affär mellan mig och det sk samvetet. Det kan vara rymligt. Däremot har jag aldrig tittat på vad maten kostar, på prislappen. Vet inte varför men jaga röda lappar känns som en krigföring mot mitt psyke.
Det kan ha med morsan att göra också, de tre glömda grejerna. Idag kom en sanslös trötthet över mig. Det regnade och det var ju nödvändigt men jag tycker inte om det. Idag började många arbeta på sina jobb och jag känner mig lycklig som har mitt jobb. Jobbet utan semester och jobbet utan övertid. Jobbet som är livet.
Jag tog en bild igår, såg barnvagnen. Tyckte om den vackra gammelmodiga barnvagnen i det grå ljuset. Håller jag på att bli en Cartier Bresson? Har Ni läst Kommissarie Maigret? Det är litteraturens motsvarighet till Bresson. En slags kristallklar gråhet, i en slags vardag som aldrig slutar påverka.
