Landskrona fotofestival till helgen
Det är ganska kul nu. Fyllde pensionär, gifte mig och till helgen blir det Landskrona fotofestival. De har fått till ett förbannat bra program. Alla som har någon hum om vad en kamera är borde bege sig dit. Jag ska köra workshop, börjar på fredag, har plats över så är det någon som är intresserad så kontakta mig direkt,,,nog om det, Landskrona, som sagt.
På tal om kameror. På festen då jag och We gifte oss kunde man se skiftet i fotografins tekniska arsenal. Alla mina professionella fotografiska vänner plåtar med mobilen. Utan undantag. Mobilerna blir bara bättre och bättre. Om två år har jag ingen kamera. Så enkelt är det. Det blir några nördar kvar som älskar det här med Leica, framkallning osv, och det förstår jag, för det är fantastiskt fint, men enkelheten med en kamera, bara en bra skrivare, kommer att slå ut allt det andra. Tänk att kunna resa med två platta mobiler i bakfickan, till och med kunna skriva texten på en skitenkel liten platta. Man är tillbaka till då jag rese med en Leica och ett litet anteckningsblock och tjugo rullar film.
Underbart. Den nya tiden, den gamla tiden. Allt möts i Landskrona. Se det gamla, typ Eva Klasson, Nan Goldin, de turkiska fotograferna, filmen om Jean Hermanson, se det nya, Wallard, boksläppen, lets rock i Landskrona. Efter Landskrona, drar jag till Grekland, till havet, vinden och marmorbergen.
De svarta nätterna tar då mig åter i besinning. Jag ske se min vackra frus glittrande ögon i bergens skiftande vithet, lyssna till getterna som vandrar i natten och havet ska brusa där nere, polarn skicka ett meddelande över vattnet och när jag somnar kommer cikadorna också att sluta spela.
Det är en bra tid nu, trots att den helt enkelt är för jävlig, alldeles sinnessjukt för jävlig för många. Vi måste ändå tro och hoppas och göra något. Vi måste bidra med livslust, tankar, pengar och sista hand vapen. Men vad vi än gör så måste vi bidra och det första och viktigaste vi ska göra är att tro på oss själva, tro på att vi kan göra något.
Som sagt, Landskrona. Infinn er bara. Inga jävla ursäkter. Infinn er bara.
På tal om kameror. På festen då jag och We gifte oss kunde man se skiftet i fotografins tekniska arsenal. Alla mina professionella fotografiska vänner plåtar med mobilen. Utan undantag. Mobilerna blir bara bättre och bättre. Om två år har jag ingen kamera. Så enkelt är det. Det blir några nördar kvar som älskar det här med Leica, framkallning osv, och det förstår jag, för det är fantastiskt fint, men enkelheten med en kamera, bara en bra skrivare, kommer att slå ut allt det andra. Tänk att kunna resa med två platta mobiler i bakfickan, till och med kunna skriva texten på en skitenkel liten platta. Man är tillbaka till då jag rese med en Leica och ett litet anteckningsblock och tjugo rullar film.
Underbart. Den nya tiden, den gamla tiden. Allt möts i Landskrona. Se det gamla, typ Eva Klasson, Nan Goldin, de turkiska fotograferna, filmen om Jean Hermanson, se det nya, Wallard, boksläppen, lets rock i Landskrona. Efter Landskrona, drar jag till Grekland, till havet, vinden och marmorbergen.
De svarta nätterna tar då mig åter i besinning. Jag ske se min vackra frus glittrande ögon i bergens skiftande vithet, lyssna till getterna som vandrar i natten och havet ska brusa där nere, polarn skicka ett meddelande över vattnet och när jag somnar kommer cikadorna också att sluta spela.
Det är en bra tid nu, trots att den helt enkelt är för jävlig, alldeles sinnessjukt för jävlig för många. Vi måste ändå tro och hoppas och göra något. Vi måste bidra med livslust, tankar, pengar och sista hand vapen. Men vad vi än gör så måste vi bidra och det första och viktigaste vi ska göra är att tro på oss själva, tro på att vi kan göra något.
Som sagt, Landskrona. Infinn er bara. Inga jävla ursäkter. Infinn er bara.