onsdag 20 augusti 2014

Fotografins stora dilemma

Det är många som tycker Eugene Smiths bild av det badande barnet i Minamata är en av de bästa bilder som gjorts. Det är en fantastisk bild, med en underbar komposition, Jesus osv... En bild som vi alla skulle vilja ta.
På den andra sidan finns problemet att familjen, som barnet levde i, var mycket plågade av den här bilden hela livet. All publiciteten kostade helt enkelt på för mycket.
En sådan fantastisk bild. En sådan komplikation. Att bilden knäcker en familj, men att bilden också betyder så mycket för så många.

Jag har själv fått stryka två bilder i mitt liv, två bilder som jag anser tillhöra de tre, fyra bästa jag tagit för att familjen inte klarade av att se bilderna publicerade mer än några gånger.

Jag vet en annan mycket känd fotograf som tog en fantastisk bild av en äldre kvinna. Helt underbar bild, men när den kom i tryck hörde kvinnan av sig och var mycket ledsen.

Vad gör man? Var drar man gränsen för att publicera sina bilder? Om man lyssnade på vad motiven säger kanske man aldrig får publicera sina bästa, och om man inte lyssnar på vet man att man gör någon mycket ledsen för att själv sko sig på det hela.

Vad gör man med bilderna på den vackra kvinnan eller mannen , som fem år senare skaffar sig ett nytt förhållande och ALDRIG vill se en bild publicerad av sig själv, framför allt inte naken. Det som gick i fem år, går plötsligt inte. Hur gör man?

Svara får man göra själv, men det hela visar på vilket otroligt ansvar en fotograf har. Att det helt enkelt alltid handlar om att hålla integriteten hög. Att det alltid handlar om samförstånd, ett samförstånd som lika förbannat kan skita sig med tiden.