onsdag 13 augusti 2014

Eugene Richards

I sin bok Americans We tackar Eugene Richards Robert Frank i förordet. Det är ju ganska självklart. Man kan se en klar linje mellan dom två, precis som man kan se en klar linje mellan den mer extreme Willian Klein och japanen Moriyama.

Eugene Richards ligger i en klar dokumentär fåra, en slags fotojournalist, som Frank en gång var, eller Danny Lyon tex. Det är en fåra inom fotografin där jag känner mig hemma, där jag befinner mig själv. En ganska osentimental fotografi utan de yvigaste och extremaste sättet att uttrycka sig. Robert Franks bildstil är ju väldigt enkel, Kleins betydligt mer aggressiv och på senare år har ju Sobol mfl tagit arbetssättet ytterligare ett steg med svärtan och blixten.

Det som skiljer Richards från många är hans arbetssätt med vidvinkeln, kraftig vidvinkel, som Gilles Peres eller Koudelka då han gjorde romerna. Omkring 20 mms glugg som standardobjektiv.

Americans We är en personlig bok, med texter inbakade. Påminner om Danny Lyons personliga böcker. Mycket bra alltså. En bok om det amerikanska samhället men också en bok om Richards.

Det finns också en annan, mer poetisk sida av dokumentärfotografin, där Bresson, Larrain, kanske Ribaud och Smoliansky befinner sig. Det är också en fin sida, men hur man än vrider och vänder på det hela då måste man ändå ta bra bilder för att få det att fungera.

I natt var det rally på bakgården. Inbrott och snuten jagade tjuvarna med hund och plockade dom framför vårt fönster. Vi lever verkligen i våldets och snajdarnas Mecka. Fotbollshuliganer på ena sidan och inbrottstjuvar på den andra. På dagarna är allén fylld med hipsterns och sådana som känner in livet långsamt. Jag klagar inte.