När man har tråkigt...
Livet går vidare, Parr var 73 och jag är 76, ödet är det som ligger framför en. Ödet och Döden, inte mycket att snacka om det. Parr gjorde en fin bok om regnväder.
Jag har tråkigt, kollar igenom mina bilder, har tusentals små kopior, typ A4 eller klassiska 24/30, analoga printar, plåtar av dom med mobilen för att lägga upp dom här.
En ska jag aldrig glömmer med vårt arkiv, Mira, var känslan av gemenskap. Stoltheten man kände då man kom hem från långa resor utomlands, ganska sliten, med nya bilder, tjejerna på arkivet som sålde så bra och var så härliga, vi var ett skönt gång, men det som jag alltid kände mest var stoltheten av att tillhöra ett arkiv med de bästa svenska fotograferna, ett arkiv i världsklass, en enorm känsla att man var en del i det gänget. När jag kom med i Mira bildarkiv så var det en av de viktigaste händelserna i mitt liv, jag var något. På samma sätt var det då jag fick mina första stipendier, man måste betänka att jag kom från arbetarklass, där var det liksom inte vanligt med stipendier, men den verkliga grejen var ju då jag fick det stora priset från Författarfonden, garanterad författarpenning, ett stipendium som jag skulle få varje år och som jag skulle få tills jag blev 70. En ofattbar ära och en lika ofattbar stolthet och också en känsla av att jag skulle överleva i det här jag höll på med. Att jag sedan också fick Lennart af Petersens fina stipendium, och Sune Jonssons, gjorde ju inte livet svårare precis, men jag tror alla som håller på behöver en bekräftelse och jag fick min och det gav mig en slags trygghet i livet.
Nu är Parr borta, de faller bort snabbt nu hjältarna. Jag ser ju massor med fotografi på nätet, men det är något jag saknar oftast och jag kan inte sätta fingret på det, men det handlar om att det är för snyggt, glider för mycket på ytan, det känns inte riktigt. Jag kan inte förklara det bättre, själv har jag alltid velat ta vackra bilder, skildra på ett sätt så de goda känslorna vaknar. Nog om det, här lite bilder från Sthlm, Afrika och polare.