Hur det blev?

 Brunnsgatan 4, på mitt labb. Två, rum och ett kök, en säng i taket och väldigt centralt i stan. Jag hade Kameradoktorn precis i kvarteret och på vägen hem kunde jag passera Kungsan och smita in på Röda Rummet.

Fotografi och skriva har alltid för mig varit ett slags väntrum, att komma in i en mood. Nu i denna ålder av mitt liv, så kan jag fundera över om jag skulle ha velat leva om mitt liv på något annat sätt? Både ock, jag skulle ha velat leva som jag gjorde, men varit mindre sträng emot mig själv, unnat mig mer nöje och lek, men då man är ung så tror man att man måste bli så bra som möjligt och på ett sätt stämmer det ju, utan att ha gjort så många böcker och utställningar hade jag tex inte fått Garanterad Författarpenning då jag blev femtio, och det stipendiet gjorde ju att jag för första gången kunde slappna av med ekonomin, men å andra sidan kan jag känna att snacket om att jobba hårt bara är skitsnack. Det är något som gynnar de som håvar in pengarna, inte de som gör det basala jobbet.

Nej, jag tycker om att hamna i ett mood. Förr var morgnarna min arbetstid, nu är det kvällarna, och det är en känsla av att jag kan göra vad jag vill på dagen, det kommer att rinna till på kvällen.

En annan insikt jag fått är att man blir aldrig klar, det är bara att ge upp den tanken, vi lever i ett flöde, det tar aldrig stopp, det är vi som faller av bandet och resten rullar vidare.

Jag skriver på en bok nu, har en retro klar och kanske en film inom närmaste åren, men inget känns speciellt viktigt. Jag tycker tiden passerat mig, jag är inte heller intresserad av att marknadsföra mig själv, däremot vore det kul om någon skrev eller gjorde en utställning, film osv på mina bilder. Jag kan säga att gör vad ni vill, jag kommer inte att bry mig, och just den känslan är fascinerande,

Det är en bra tid, det är en bra känsla att känna att man drivs framåt men skiter i hur det går, det är väl något med det där att döda fiskar flyter medströms? Det ska man passa sig noga för.