Hornsgatan

 

Hornsgatan. Ett fik med målade väggar. Sitter med Patrick. Han har fina kameror. Blir lite avundsjuk, det är mäktig känsla att plocka upp en Leicakopia, dvs Fujifilm 100 ngnting. Min sketna Iphone känns som hästdynga bredvid hans vackra vapen i kärlekens tjänst.

Det kommer in två män, lite yngre än oss, de sätter sig mitt emot. Patrik tar direkt en bild av dom, inte bara en, flera. Jag sitter och tittar på, sedan berättar en av männen att hans son gillar att plåta. Han och polarn, beställer espresso, kaka och en slags grappa. 

På ren svenska: det ser för jävla gott ut.

Vi snackar lite mer, snubbarna tar sina glas och sätter sig vid ett bord. Patrik och jag fortsätter snacka. " Var de dina polare", säger Patrik?

" Nej, trodde det var dina" säger jag.

Ute mörknar det, Hornsgatan är Sveriges bästa gata, sedan kommer Götgatan. En gång i tiden var det Erstagatan, men den tiden är över. Nu är det Hornsgatan med alla sina små lokaler. En gata där jag skulle kunna bygga ett liv, ett liv vid ett fönster ut mot en gata.

När jag lämnar fiket träffar jag en gammal vän. Ja, Henne känner jag. Hon tillhör inventarierna i mitt liv. På andra sidan gatan finns det en affär som säljer afrogrejer. Jag är på väg dit. Köper en julklapp som jag fått en bild på i telefonen.

Jag frågar tjejen i kassan om hon kan slå in den lilla presenten. Jag berättar att en gång i tiden stod jag i en skoaffär på julen och slog in presenter, efter det nekar jag slå in presenter. Vi skrattar åt eländet och hon gör ett fint paket. Det är ju min älskade som ska få det och då ska det givetvis slås in med blått snöre, men hon borde ha krullat snöret med en kniv också, men det säger jag inte, men det gjorde jag då jag slog in paket under juldagarna i den där skoaffären. Kanske var det kravet på krullat snöre som fick mig att krokna?