Jean Hermansson

 Jag har kommit på en grej i livet,,,, hahaha, låter inte klokt, om jag var begåvad, men vid 80 känns det som det går en gräns, en gräns som gör att man samlar ihop sig för den sista attacken med full, eller halvfull kraft. Det har att göra med att kroppen lämnar ett budskap, som man kan lyssna på eller ej, men den lämnar ett budskap, för vissa kommer det tidigare, det är bara att kolla på den här sajten, hur många visar inte bilden på kapade ben, cancerdiagnoser, eller ekonomiska haverier?

Det kommer ett budskap, käre Jean Hermansson, sa till mig en dag då jag satt i soffan hos honom nere på Möllevången. " Micke, se för fan upp, en dag tickar din kölapp upp". Mycket bra beskrivning,. Nu har ju Nils- Petter Löfstedt gjort en fin bok med hans bilder från Möllevångstorget. Mycket värd att kolla på.

Jag skulle vilja säga att det senaste året kommit fyra böcker som i princip är samma sorts böcker, de har samma känsla, Hermanssons bok om Möllan, Petersen och de tidiga porträtten, Tomma Arvidsons underbara kollektivet i Uppsala och Fotoskolan. De luktar och känns lite likadana allihopa. Det är på gott, det är milda böcker som visar på människans oförmåga och förmåga, den här viljan att leva och göra bra.

Just den här tanken har följt mig nu ett tag. Jag är en gammal stöt och jag kanske inte fattar mycket, men om jag går i mina kvarter och passerar en massa fik och krogar och affärer, så märker jag vad det handlar om. Kärlek, de krogar och affärer o fik som levererar kärlek, ett marigt uttryck, men det känns, de är dom som gör gatorna levande. Alla behöver gå runt ekonomiskt, men vissa levererar ingen kärlek, de vill bara suga av en stålar. Alla märker inte det, men en gata lever på kärlek, inget annat.