En julsaga...
Jag kom upp på Götgatan vid Medis. Trots att det var nästan tio år sedan jag flyttade utomlands var det lite samma känsla som då jag stack. Milt och lite stökigt.
Ganska trött, 13 timmar på flyg tar sin toll. Jag gick Götgatans långsamt framåt, just som jag passerade Sonjas port efter bion, så kom hon ut rakt framför mig. Det tog några sekunder, sedan skrek hon till och kastade sig i min famn.
.- Det är inte klokt, är du tillbaka?
Hon höll om mig hårt. Vi hade alltid tyckt om varandra, legat med med varann då och då men också alltid insett att vi aldrig skulle leva ihop.
- Vill du ha kaffe, jag har det på gång, skulle bara sticka ut och köpa bröd.
Jag väntade medan hon köpte brödet, sedan gick vi upp och låg med varandra. Det var fantastiskt. Jag stannade en timme hos henne, vi drack kaffe och satt i soffan och hon korsförhörde mig om alla år jag varit borta. Sedan då jag skulle gå kom hon fram och kysste mig så där som kvinnor kysser en då de menar allvar.
- Jag ska ändra mitt liv nu, sa hon. Jag ska träffa någon och bilda familj.
- Det kommer att bli bra, du är som gjord för det och sedan kramades vi en sista gång.
Min lya låg på andra sidan kvarteret. Då jag kom in i porten stod det en liten kille på trappen till första våningen.
- Hej, sa han. Vem är du?
- Jag bor här, i den där dörren som du står framför.
Han tittade på dörren, som om den var magisk.
- Vi har inte bott här så länge, sa han, Ett tag bara, men om du vill kan du få komma och hälsa på oss i våran lägenhet någon dag.
- Det vill jag gärna, du är verkligen en fin kille, snällt av dig. Samtidigt som jag säger det ser jag att det sitter en liten tjej längre upp i trappen,
- Är ni syskon?
- Ja, det är min syster, Victoria, heter hon och jag heter Stefan.
- Jag är också fin, säger systern plötsligt.
- Klart du är fin och vilken vacker klänning du har,
- Den har mamma gjort, svarar hon rappt, och Hej då.
Hon reser sig och går uppför trappan och hennes bror följer med.
Min lya är som den alltid varit, öppnar fönstren och balkongdörren, går till köket för att kolla då det ringer på dörren.
En vacker mörk kvinna står utanför.
- Jag hörde hur du pratade med mina barn, det var så fint att höra. Ville bara säga det, vi har bott här i ett halvår. Cèline, heter jag, vi bor ovanför dig.
När hon gick visste jag att något hänt. Några dagar senare kom hon ner och drack kaffe med mig, vi låg med varandra och jag hade plötsligt fått två barn och en kvinna.
Några dagar senare gick jag till Sonja och berättade vad som skett.
- Visste det, sa hon. Bara du kan råka ut för något sånt där. Jag kanske också har något på gång.
Vi skrattade åt det hela och sedan gick livet vidare. Sonja och jag blev närmaste vänner ända tills hon dog en dag då hon fyllt 74, blev påkörd av en idiot på Ringvägen och dog knall och fall. Cèline och jag levde ihop, barnen växte upp och när Cèline fick cancer och dog ganska snabbt, blev det en svår tid, men i natt, julaftonens natt, kom minnet tillbaka som en vacker hälsning om livets korthet, men också dess skönhet.