Zappa, en hund på  Mallorca 1969. En hund som följde mig i hasorna så fort jag kom ut på gatan. Nu borta sedan länge, men fortfarande kvar som en bild.

Jag hittar bilder från då jag var på Mallorca 1969. Det var innan Franco dött, 1974 och Gudarna ska veta att mycket var förbjudet. Jag bodde runt Plaza Gomila, som då var ett väldigt trendigt torg. Idag är det helt dött. Jag hade en bra tid, jag hade en så bra tid att jag tänkte bosätta mig där. Sedan flyttade jag tll Barcelona, Baskien och slutade mina dagar nere i Andalusien och Tarifa.

 I alla fall Barbarella, hette ett disco, där jag dansade vilt. Det fanns ett annat ställe dit jag gick och för att komma in gratis sa jag att jag spelade trummor med Hendrix eller om det var Animals, minns inte riktigt. Fick komma in, fick ett schysst bord och blev bjuden på fria drinkar. Det slutade med att någon ville jag skulle sitta in i bandet i pausen och då stack jag och kunde givetvis aldrig gå dit något mer. 

Barnbrella var hiskeligt stort, vill minnas att Tony Ellis, som då bodde på Mallis, spelade ofta, senare i livet blev vi grannar på Maria skolgata. Nå, Barbarella var grejen, Animals kom dit och alla stora band, Hollies minns jag. Nå, det var en tid, en annan tid.  Ibland kan jag längta tillbaka till tiden då man bara drog av kvinnorna trosorna, vi älskade, tänkte inte på något annat. Vi drog aldrig ner gardinerna, skötet och kuken var våra instrument. Det var ingen ränta på någonting. Det var stunden och de blöta läpparna som talade till oss. Leendet bakom en lugg kunde driva en över kontinenterna. 

Peps spelar i reaggetakt och jag skriver i reaggetakt. Den lille Zappa ville livet, den stora Zappa förmultnar. Jag är bryggan mellan den vibrerande och den förmultnade. Det är en gåva. Det finns fortfarande tid till att se de blöta läpparna, strunta i gardinerna, låta vindarna spela i reaggetakt.