söndag 13 mars 2016

To be or not to be

Det är grått ute. Jag har Jimi Hendrix i lurarna.

Jag läser en bra intervju med JH Engström. Han säger att han måste avsluta saker annars blir han galen.

Det är vad det handlar om.

Lundell påstår sig sluta skriva blogg. Det tror jag inte ett skit på. Att skriva blogg är ett förbannat gift. Har man förmågan att skriva är det lätt att skriva en blogg istället för att  göra något annat.

Det är just detta att göra något annat, som är grejen. För en människa som mig och andra som lever och levt på det här i fyrtio, femtio år, kommer man till en gräns. Skapa nytt eller fortsätta i det gamla spåret.

Tror Ni det är enkelt? Hur enkelt är det att få ihop degen? Om det gamla gav en inkomst som knappt leder till att man klarar hyran, vad tror Ni det nya, okända leder till?

Ekonomin styr mycket. När man började gjorde man allt för att man ville göra det. Nu är det inte så, nu är det för man ska klara sig ekonomiskt och samtidigt göra något man kan stå ut med att göra.

Det låter snobbigt kanske,men man ska ha klart för sig att just den #"snobbismen" är det som leder till att det blir ett resultat. Att man inte viker ner sig.

Fotografi är en jävligt misshandlad sport. Hasselbladspriset? Jag kollar på Fotosidan, Nordens största sajt för fotografi, och där leder utnämningen till en(1) kommentar. Jag läser DN, sida upp och sida ner med de härligaste texter om författare skådisar, regissörer, men Gud, inte en rad om en enda fotograf.

Om jag går till mig själv så spelade jag trummor som ung, tänkte bli proffscyklist, tänkte bli rallyförare, var hockeymålvakt, blev fotograf, alla professioner som ingen jävel någonsin skriver en rad.

Det är något skumt.

Nej, till något annat. Epstein, denna underbare man, skrev om ett party med gatumåleri. Det fick mig att minnas tillbaka.

En gång tiden, umgicks jag med, eller hade vänner, som ledde till att om dom satt i framsätet på min bil, så blev man stoppad av snuten och visiterad mot en vägg. Det var inga snälla grabbar. En fick hemlig identitet för att han gola på Christer Petterson, en annan var psykopat och sitter inne på livstid. När man lånade ut bilen till någon av dom så visste man aldrig om man fick tillbaka den och allt man fick som betalning var stöldgods. Alltid stöldgods.

I alla fall, på den tiden, då de första gatumålningarna kom upp fanns det en fantastisk målning på väggen på Mariatorget. Höken, LillHöken, hade gjort. StorHöken ockuperade jag Mullvaden med och jag var lite rädd för honom.

Vi letade efter LillHöken och fann honom på en boxningsklubb. Jag satt i omklädningsrummet då käre vännen H lyckades säga att jag tränat karate i många år och skulle väl kunna jabba lite med tungviktaren LillHöken.

Visst fan, jag sextiotvå pannor och han uppåt 90 kg. In i ringen, kul som fan, jabba, jabba. Rätt som det var stod jag i hörnet och fick mig några tunga slag, tänkte,,,nu sparkar jag ner honom, då han sänkte mig med en tung höger.

Dagen efter var jag upp på sjukhuset, var lite dissy, men det löste sig.

Nu är det många år sedan jag såg Höken, Lillhöken, men varje gång ber han om ursäkt för smällen. Och målningen tror jag finns kvar. Själv har jag en målning eller en inristning, av en av mina bilder från Mullvaden. Tror den finns på S:t Eriksplans t-bana?