Monitsia
Det är fantastiska dagar. Bilderna ovan är tagna utanför vårt hus i Monitsia. En cykel som man kan snirkla sig till affären på ( fem minuter), eller lite längre bort, en mur som är spännande.
Jag vet redan vad jag ska göra för bok i sommar. Det kommer att bli min vackraste någonsin, med text. Just texten är mycket, mycket viktig i det här sammanhanget.
Monitsia! Vilket namn, det är så vackert.
På nätterna när natten är svart, stjärnorna och bergen bildar som ett hav av magik. Man är som i havet, fast man är i bergen. Man vill sluta ögonen men man kan inte, för det svarta är så ljust och vackert att svärtan inte fäster i ögat.
Och ändå, alldeles kol svart. Natten är som en mjuk filt på huden och det sorgesamma vill ta sig ut ur kroppen och det är kanske det som gett trakten dess namn, Tragea.
Det är lugnt med politiken.Jag går ner till Biblan och lånar Klas Östergrens noveller. En riktig pjäs. Han är som Hemingway, en rackare på noveller.
Jag tänkte på strävan. Hur mycket strävan överlever och hur mycket kommer vi att ha kvar inom oss efter tio år av strävan? En attityd till livet, några rader som minne, men mest, det personliga.
