Jag landar i våren
Dom har gått åt som stryk i vinter, vännerna. Nummerlapparna till himlen har haft en snabb åtgång. Nu får det lugna sig lite.
Den nya Hasselbladsvinnaren hade jag ingen aning om vem det var? Någon annan? Säkert en bra karl och bilderna ser väl ut ungefär som de ska se ut för att man ska få ett fotopris idag. Tämligen arrangerat, medföljt av en kaskad ord för man ska förstå storheten i innehållet.
Pöbeln får gå på Kulturhuset och kolla in Vivian Maier, en makalös fotograf som inte har någon större betydelse i vår tid. Ytterligare en dos nostalgi och historia. En jävligt bra dos och en påminnelse om att det går att arbeta på olika sätt. Sedan kan man ju alltid hoppas på att bli upptäckt efter sin död.
Det är märkliga tider. Jag kan fundera över Fotografiska, som började på ett sätt och nu är inne på något annat. Den stora frågan man ställer sig är, om spåret man är inne på nu drar folk, eller om det är fiket och utsikten som är grejen?
Vi står i alla falli ett skifte, fotografin står i ett skifte. Fotografi idag är ingen allmän sport förutom på Instagram och annat, medan den intellektuella fotografin har sökt sig till uttolkarna och de skriftliga beskrivarna. Ingenstans enas de båda.
Jag slipar skidorna en sista gång. I morse gick storslalomskidorna som bananskidor på fluffet. I nattt hoppas vi på kyla och stenhård morgonsnö, sedan kan det tina upp, lagomt till kaffet och därefter packar vi ihop vintern, drar mot fåglarna och de bara armarnas rike.
