Man får vara tacksam

 
    Det finns bara två ämnen som är intressanta i min ålder. Döden och ekonomin. Förra året vid den här tiden såg jag solen stiga upp över Puglien och det lilla huset nere på klacken där jag var och cyklade innan vi vände norrut mot Florens och det gröna rummet.

    Igår stod jag på krogen med en fantastisk kvinna, en stark kvinna, ett föredöme. Hon hade sår på halsen efter sin kamp mot cancern. Hon drack sitt vin långsamt. Hon visste vad det handlade om, vad det handlar om. Att leva, göra sin grej.

   Det är sådana människor som påverkar. De som fattat och gör och är kvar i sin underbarhet. Kämparna, de med humorn och siktet inställt på livet.

   Jag vaknar med tandvärk. Inte ens frukosten med ingefära, kanel och gurkmeja, rår på fanskapet. Jag sitter och ser på solen, hur den värmer in genom fönstret, väntar på att plocka ut racern på gatan. Det får bli några grader till av värme.

    Man får vara tacksam. Så är det bara. Mina båda föräldrar hade varit döda i 17 år i min ålder. Klart att det påverkar en. Men, man får lära sig av de som vet. Att det handlar om att leva och att göra och att tro på lusten.