Det är strax dags att säga adjö o välkommen
Den blir kortare och kortare varje år. Sommaren blir längre och längre men vi har vår intajmade rytm. att sommaren tar slut den 15 augusti, då skolorna börjar.
Jag läser om Grekland och flyktingarna och förstår inte hur det ska sluta. Om nästan hela Europa stoppar dom så blir det ju Grekland och Turkiet som ska ta dom. Det blir ju omöjligt. Det andra jag funderar på är varför afganska flyktingar kommer hit? Är det verkligen krig där borta? Det är ju så att fler civila fallit offer än på länge, men ändå känns det som om de skulle kunna få ordning på landet till slut. Är de offer för en osann bild av Sverige och Europa som framtidsland? Går det inte att få ordning på sitt eget hemland nu? Svårt att säga? Jag tänker bara på tanken att komma hit o sitta o vänta i flera år på att något ska ske. Hemskt.
Läser om Kuba, ett land som jag känner en viss längtan till och vad är det man längtar till? Solen, maten, musiken och det där ickeperfekta. Kuba är på något vis det som inte får finnas, fast i positiv riktning. Nu vet vi ju att det är fattigt och hemskt och odemokratiskt, men konstigt nog så känns den här frigörelsen som kommer att ske när som helst, inte heller som någon lyckoraket. Jag kanske lever i en gammal dröm, en gammal förstörd dröm.
Jag skulle vilja se ett land som är vänligt och enkelt och inte överkört av storkapitalister och skitaffärer. Tittade igår på familjerna som flyttat utomlands ett tag. Vilket bra program, så positivt, så starkt. Jag tänkte på kvinnan som satt och förhandlade med masaijerna om ett hyreskontrakt. Vilken vänlighet och vilken närhet till skrattet det var hela tiden.
Man blir påverkad. Det blir man.
Man frågar sig om det går att ta liknande bilder idag på gatan? Om jag ska svara ärligt så säger jag nej, av två skäl. Det första är att gatorna i de västerländska städerna är helt annorlunda idag. Mycket, tråkigare.
Det andra är fotografernas attityd. Idag plåtar man aggressivt, kolla in gatubilderna. Fula jävla bilder bilder där folk ser ut som dårar, galningar eller som om dom är på väg ner i graven. Allt från Bruce Gildens skitbilder till Gud vet vad,,,jag känner bara totaldepression över det mesta man måste ta sig igenom då det gäller gatufoto idag. Det känns som om känslan för integritet och kärlek till människan försvann med Strömholm ungefär. Han hade den perfekta avvägningen, dynamik, kärlek, respekt och drama på samma gång. Jag vet ärligt talat inte vad man ska göra. Gatufoto är ju kanske den viktigaste delen inom fotografiets väsen, fotografins formel 1 och det är synd att det är så svårt att finna utvägar. Trent Park är ju en väg, Matt Black en annan, fotografi som är medveten och formstark och fylld av integritet och ansvar. Jag vill fortfarande hävda att det är viktigt att ta ansvar för bilden och sedan också fråga sig vilket budskap man har. Kärlek, förfulning, berättande, eller förnedring. Idag är alldeles för mycket förnedring och jag menar att vi behöver styrka och lust i bilderna, i alla fall skönhet, så vi fylls med längtan och kraft då vi ser på korten.
Jag tittar på min färgbild, drömmer mig bort till korsningen där vårt hus på Naxos ligger. Under, ligger bilden på kiosken vid Vita bergen. Jag minns när några grabbar från ett varmt land tog över kiosken. Jag brukade gå dit och köpa en chokladkaka då och då. Den kostade olika varje dag. Ena dagen nio kr, andra dagen elva. Det var lite som med dagsformen. Det var svårt att inte bli lite glad över den prissättningen. Lite huller om buller, som man säger.
