onsdag 25 juni 2014

När är sanningen sann?











När blir sanningen sann? Om jag skriver något på förmiddagen så kan jag skriva något helt annat om samma sak på eftermiddagen. När och vilken text ska man välja? Ja, Ni ser, det finns ingen sanning eller den är relativ.
Jag ser en liten tiggartjej, kanske 19 år som sitter utanför ICA varje dag. Hon smälter liksom undan, blir allt mindre. Hon bara sitter. Hennes liv måste vara fördjävligt. Nu måste det till en lösning för dessa människor. De måste organiseras och de måste få gå i skolan och det måste ske i deras hemländer och våra länder måste ställa hårda ultimatum på Rumänien osv. Den här lilla tjejen som bara sitter 12 timmar om dagen kommer inte att leva om tio år. Sedan fattar jag ju inte varför hon inte kliver upp, går runt på alla krogar osv och erbjuder sig att städa för en hacka, eller göra något? Hon kanske inte orkar, men på alla krogarna där jag bor, jobbar det folk svart, folk som inte kan snacka svenska.

När blir en sanning en sanning? Jag cyklade, en grusbil tyckte jag skulle ligga i diket. Det är något speciellt med dem som kör grusbilar. Värsta packet, helt enkelt. De är helt hänsynslösa. De trängs nästan alltid.

På torget studerar jag en liten flicka som plockar den ena blomman efter den andra ur rabatten. Mamman tittar på, säger inget, så jag säger till lilltjejen att man ska vara rädd om blommorna och inte plocka dom i parken. Då reagerar mamman på mig. Lite elak blick, liksom. Jag tittar tillbaka, lika elak blick och hon fattar läget.

När blir en sanning en sanning? Kan man säga att vissa är förbannat slarviga, egocentriska? Ja, det kan man, men man ska passa sig. Jag tittar igenom min bok, Fadern, sonen, älskaren,,,eller Osynliga minnen som den också heter. En del av min fotografi är privat, lika mycket oprivat. Var går gränsen?

Jag tänker på Slas, mötte en konstnär som jobbar mitt emot hans gamla ateljé. Hon trivdes i längan på Nytorget. Jag har sett några giganter gå på mina gator. Ivar Lo Johansson då jag bodde vid Mariatorget. Han såg jag varenda dag. Slas såg jag ofta då vi bodde grannar. Kallifatides ser jag gå långsamt mot trapporna och sin arbetslokal. Men, den som verkligen gav mig ståpäls, var Tranströmer, som förr ofta handlade på samma mataffär som jag. Då höll jag på att be om en autograf, men som ni förstår, det är liksom inte min stil att be om något. En sanning som faktiskt är en sanning hela dagen.