onsdag 25 juni 2014

En del om ljus, skugga och gryning

















Det är tidig morgon. Min kropp känns som ett herpesanfall. Jag är i kris och jag vet varför: Finner ingen mening med mitt arbete.

Det rör sig en svag solstrimma länga trottoaren. Elva grader, solen sjunker plötsligt undan. För några år sedan hade den känsla som nu fyller mig fått mig att packa en liten väska, sätta mig i bilen och köra ner till Spanien. Idag reagerar jag inte, inte mer än att min kropp känns som ett herpesanfall.

Kris? Vad vill jag med mina bilder? Har jag överhuvudtaget fått till några bilder i mitt liv? Gör de någon nytta?

Jag går och kollar på Salgado. Låt mig säga direkt att jag aldrig förstått mig på honom. En fantastisk fotograf, som tar så många bilder, men är fullständigt oduglig på att kommunicera i bild. Hans människobilder är som möbler, utan relation. Jag har träffat Salgado, en mycket fin man och jag beundrar hans arbete. Det är ohyggligt stort och bra och det är fint att han är väldigt politisk, men för mig är han som ett partiprogram. Ett papper man får i handen och ska läsa och försöka förstå. Jag känner inget för hans bilder och har aldrig gjort. Däremot om jag plockar ut några bilder ur hans produktion så ser man hur bra de är, hur effektiv han är, vilken propagandist han är, hur stor nytta han gör, men för mig är hans bilder som en stor lastbil med grus som välts över mig. Jag storknar.

Och ändå betyder Salgado så mycket, framför allt för sin politiska vision och för att han samlar ihop enorma dokumentationer. Hans printar är väldigt digitala och det vet alla som nu känner mig att digitala printar gillar jag inte. Inte Salgados fel, jag är lika skyldig, men det digitala håller på att döda den svartvita fotografin. Det ser bra ut, men känslan är skit. 

Hemskt att säga, men jag är glad att Fotografiska visar hans bilder. Det är många som kommer att inspireras, många som förstår vikten av att vara politisk, vikten av att arbeta hårt. Salgado är ett föredöme och Fotografiska gör ett bra jobb som släpper fram så mycket fotografi, som ser till att fotografer får betalt, som håller igång alla olika sorters workshops osv,,,

Jag stirrar på solstrimman som försvann, kroppen brinner som av ett herpesanfall. Jag vet ingen väg ut. Jag kanske har blivit en feg människa? Jag kanske har blivit bekväm? Jag kanske borde satsa mer, jag kanske,,,så kan man hålla på, vänta och se. En man passerar med sin hund. Han haltar lite, vad vill han med sitt liv, funderar han också på solstrimman som försvann?