Jean Hermansson
Jean dog för ett år och lite till sedan och är saknad, framför allt samtalen, men idag fick jag äran att kolla igenom hans Dublinbilder, tagna någon gång mot slutet av sextiotalet. Helt otroligt bra, inte sett något liknande på minst tio år. Fenomenal fotografi.
Det måste ske något med dessa bilder och det kommer att ske något med dessa fantastiska bilder. Jag hör då av mig och fram till dess kan ni ju ta er en funderare på vad som skett med de framstående arbetsplatsskildringarna som Jean Hermansson, Yngve Baum, Jens Jenssen, Odd Uhrbom, mfl gjorde på sextiotalet tagit vägen?
Ibland kan jag undra: Skildras arbetsplatser längre? Den mesta berättande fotografin av klass skildrar idag mest en slags ensamhet, utslagenhet, marginalisering. Jag blundar och tänker: Finner jag någon modern arbetsplatsskildring av klass? Nej, det är tomt, men däremot ser jag en massa psykologiserande fotografi, en massa individer som skildras på än det ena eller det andra, lätt överambitiösa sätt.
Nej, det står still. Jag kan inte plocka fram en enda arbetsplatsskildring i mitt minne, från idag. Det är väl ändå jävligt märkligt. Vi fotografer har tydligen blivit en slags ställföreträdande psykologer och terapeuter.
