Det sjunker

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det tystnar, det sjunker. Läser den eminente Lars Dareberg, som själv har vissa tveksamheter inför sitt eget bloggande. Jag förstår honom och jag tror jag vet varför? Han famlar, precis som med oss alla: Vad fan ska vi göra med våra bilder? Ställa ut? Det finns ju ingen annan möjlighet att bli publicerad. Att visa grejer på nätet är mycket otillfredsställande.

Det var länge sedan Gabrielsson skrev. Det märks. Det blir tomt då inte han skriver. Man kan bara önska att han skrev mer. Det finns två sätt att skriva, enligt mig. Det ena, som jag, ytterst privat, satsa sin egen kropp och själ. Det finns väldigt få som jag gör det och de flesta är oftast bra på bara en sak, antingen skriva eller så plåta. Få kan båda sakerna.

Det andra sättet är som Gabrielsson, vara ett slags universitet, spetsat med egna reflektioner, men använda sig av andras bilder, skriva om andra. Han gör det mycket bra.

Lars Dareberg blandar privat med allmänt. Han gör det mycket bra men hans bildvärld är, enligt mig, för jobborienterad. Han är en mycket bra skribent och fotograf, men som hans läge och andra fd anställda fotografer läge är, så kanske man skulle styra in skutan mer på de personliga reflektionerna och bilderna?

Det sjunker, så är det bara. Det visas otroligt mycket bilder, men det har aldrig visats så mycket strunt som nu. Den höga kvaliteten finns, den kommer alltid att finnas, men kommer alltid att vara i minoritet. Idag har den usla medelmåttigheten tagit över. Vi har en helt ny norm för vad som är bra bild, oftast en översiktsbild, kanske en motljusbild med telefonen på Instagram. En räcka strunt som varken leder oss framåt eller bakåt. Fotografin sjunker och skribenterna tappar orken. Så enkelt är det.

Sedan, måste vi orka? Kanske måste vi orka, men vi ska ha lust också. Och har vi lusten kvar då vi inte vet vad fan vi ska göra med bilderna, var vi ska sätta dom och då menar jag inte på nätet som är en usel spelplats för fotografi.