Stories 1

 Jag tänkte lägga upp några texter som jag hade ville ha i en bok, men jag gav upp boktanken. Så, väl bekomme. Här kommer de första.

Hamnen.

Vi hade satt oss i hamnen, långt från den intensiva delen av Paralian. En fiskare gjorde sina sista förberedelser för natten. Efter ett tag  klev fiskaren och hans son ner i en jolle och rodde in till kajen där vi satt. En

 av de stora färjorna från Santorini la samtidigt till vid kajen och på avstånd kunde jag se bilarna köra ur den stora färjans mage. Det var så pass långt dit att ljudet inte hördes till oss. Det var bara en kolon av ljus som långsamt rörde sig in mot stans centrum. 

Vi hade tagit oss en öl, satt tysta och tittade på fiskarens manövrar med jollen. Hon bredvid mig var vacker, hennes hår hade snabbt blivit vitt i solen. Jag hade bestämt mig för att älska henne. Hon var bra, helt enkelt. En bra kvinna på alla sätt. Nu var hon lycklig. Mensen hade inte dykt upp och kanske var hon med barn? Jag hade sedan länge bestämt att jag skulle inte ha några mer barn, men hennes lycka över att få barn, var något jag också njöt av. Jag kände mig också lycklig om det skulle bli av. Lyckligare än om det inte skedde. Det var det jag insåg medan fiskaren la till jollen.

På tvn bakom oss vann Italien över Ukraina med tre mot noll i fotboll. Fiskaren passerade med fångsten på en skottkärra. Han hade buteljaxlar och jag undrade hur det gick ihop med ett sådant hårt fysiskt jobb som fiskarens? Hade han varit intellektuell innan?

Vi gick hem genom natten, upför berget till vårt  hus. Hennes vita hår lyste då fyren svepte med sitt ljus över udden. Jag la mig på sängen, slog upp en Metaxa. Hon gick på toaletten. Jag hörde en suck och förstod att det inte skulle bli något barn. Hon kom och la sig, hennes vita hår smakade besvikelse. Natten var för varm för att sova, men vi försökte det ändå, låg klibbiga och osomnade.

Vitan.

Jag sitter med henne i Vitan. Efter elva år säger hon att hon inte älskar mig längre. En gång var hon en vacker kvinna med färglada byxor och älskliga händer. Jag stod ofta och väntade på  henne vid Slussen, för att få se henne komma cyklande på sin tunga svarta damcykel. Hon var vacker, är lika vacker nu. På kvällarna satt vi i hennes soffa, hon rökte på den tiden, och såg på tv. Det var en liten tv, man såg knappt bilden. Ibland älskade vi i soffan, det var trångt och bökigt. Det var en tid jag tyckte om. 

Hon drömde om att bli journalist och vårt gemensamma mål var att få henne att sluta på sitt förhatliga jobb. Hon lyckades med det, mest för att hon hade modet att hoppa rakt ut i ingenting. Sedan tog vårt förhållande slut. Ett år med längtan efter hennes smala kropp och älskliga händer. 

Efter ett år dök hon upp igen. Jag hade en älskarinna i hennes grannport. Ibland möttes vi på morgonen och hon fattade aldrig vad jag gjorde i hennes kvarter.  Vi reste ihop, fick ett yrkesliv ihop, flyttade samman. I Cadis sa hon en dag: Nu vill jag inte resa och skriva längre. Det var då det sprack. 

Vi flyttade isär. Ett år såg jag henne gå på gatorna, varje gång  kände jag sorgen och min oförmåga att lyfta henne. Hon var lika vacker och hennes händer var lika kärleksfulla som alltid. Jag träffade en ung kvinna utomlands. Den första kvinnan som kunde tävla med min förlorade kvinna i skönhet, charm och humor. Hon hade också älskliga händer. Vi byggde labb och arbetslokal och gick på middagar, konserter och barer dygnet runt i Berlins gråa kvarter. Vi hade ett projekt tillsammans, livet i Berlin. Det var fantastiskt och jag gjorde bilder och tänkte på min förlorade kvinna i Sverige.

En dag träffade jag henne på gatan. Då var det kört. Insåg att kärlek är inget man kan förhandla om. Den är total och för evigt. 

Den här gången hade vi inget som förenade oss, förutom tankarna, kropparna, hennes händer och drömmen om något annat.  Jag förstod inte vad som pågick. Hon påstod hon redan hade slutat älska mig? Det kanske rann ut, men  när hon sitter bredvid mig i Vitan, i sina nya jeans, som skall föreställa moderna, så är hon samma kvinna, som jag mötte en gång i färgglada byxor, vackert hår och älskliga händer . Samma kvinna som jag letade efter i flera månader i fel kvarter, och nu känns det återigen som om jag letar efter henne i fel kvarter, men hennes händer, är fortfarande lika älskliga som den gången hon lyfte handen från styret i Slussen och smekte mina läppar.