Naxos, Art,
Skuggorna faller hårt i Aliko. Den södra del av Naxos. Det
gamla husmonumentet står och har stått som en ruin så länge jag varit på Naxos,
i minst trettio år. Vad är sanningen om ruinen? Jag har ju min teori om att någon
rik tysk skulle bygga lyxhotell och gick i konkurs, men när jag går i de
halvfärdiga byggnaderna så påminns jag om tortyrceller från juntans tid. En
mörk tid som ingen riktigt vill kännas vid idag. Att snacka skit om turkar går
bra, eller Merkel och EU, inga problem, men juntan är en plågsam tid.
På väg till ruinen är det brakfyllt ned bilar längs vägen.
Det här en fantastisk badplats. Vild, dramatisk, små vikar överallt. På
asfalten har någon skrivit ” No nudes on the beach”. En människa som inte
fattat någonting.
Det är här den skicklige muralmålaren, paintbrushmålaren WD
har satt sina mästerverk. Han blev inbjuden av Naxos festival att göra 7
målningar på sju dagar.
Hans arbeten finns på nätet., WD-street art. Han har varit
överallt och målat, bor tydligen i Aten och lär vara från Haiti. Jag kan inte
gå i god för det sista, men kan jag träffa Wim Wenders kameraman i Chalki så
kommer nog WD att dyka upp en dag också och jag får hänga med ut då han jobbar.
WD, wild drawing.
Det är öppningar överallt i ruinen, öppningar mot havet,
påminner om det hemska men fascinerande bygget EUR utanför Rom, ett fascistiskt
byggverk som jag en gång i tiden gjorde reportage om för en arkitekttidning.
Ju längre jag går där, desto mer fascineras jag av WDs
meddelanden. Det finns en tyngd, en slags sorg, som han uttrycker
väldigt sofistikerat, som små meddelanden på de trasiga väggarna.
På väg ut passerar jag en tjej som står o kråmar sig framför
en av WDs bilder medan hennes pojkvän tar bilder av henne med mobilen.