Femhundradel

Jag tar det i min egen takt.

När jag opererades så tänkte jag en del tankar, egentligen bara två. Jag är typen som oroar mig, men om jag står med ryggen mot väggen så är jag beredd att kämpa till sista halmstrået. Tankarna jag tänkte var två. Om jag inte överlever det här, om det här är resan mot slutet så var det två grejer jag ville slutföra: Mitt arbete och inte stå i skuld.

Nu är jag på väg att avsluta mitt arbete i så måtto att jag inte behöver bekymra mig om det något mer. Alla vill ha en slutstation för sitt arbete. Jag har ju ändå gjort femtio böcker och runt 100 utställningar och det vore fint om det samlades ihop i bok, film och utställning.

Att stå i skuld. Det betyder att man måste skriva papper så den man älskar inte står med skägget i brevlådan.

Jag tar det i min takt.

Min fru arbetar som folk arbetar. Hon går till jobbet vid sju o kommer hem vid 18 eller senare. Hon har lön och semester.

Jag har i lyckliga stunder två femhundradels sekunders arbete som stannar, som blir något, på en dag. En hel dag, från 0700 till 2300, tickar den där femhundradelssekunden, den som avgör om dagen blev något. Fem dagar i veckan tickar den inte in. Fem dagar i veckan kom det strunt i håven. Mitt arbete är det tomma dagarnas arbete. Väntans poesi.

Jag tar det i min takt.

Man får inte förtvivla.

Jag laborerar med himlen, ljuset och mötet.  Varje femhundradel som ska stanna måste innehålla allt det som gör det till en lycklig femhundradel. Motivet, min blick och omständigheterna som berättar om det eviga.

Jag tar det i min takt, så enkelt är det.