De små böckerna
Övergiven. Kan en katt känna sig övergiven? Ja, jag tror det.
Jag känner mig ofta övergiven i så måtto att jag valt det själv, min livsstil. Det finns ingen som kan anpassa sig till det sätt jag lever och jag kan inte anpassa mig till deras.
Det får bli en kompromiss mellan kärleken och arbetet. Det är den svåra kompromissen. Det andra, att ha låg standard osv, betyder ingenting. Arbetet och det vi kallar Frihet uppväger allt det.
Jag hämtar vatten i en källa, Trikalorio, försök säga det, men så heter stället där källan finns.
Jag har haft en kompromissernas dag, allt har i princip skitit sig, men ändå blivit rätt. Det är så med kompromisser, de blir det rätta i längden.
Varje år vid den här tiden, då de rödflosssiga turisterna översvämmar allt, känner jag en slags uppgivenhet. Det låter snorkigt och överlägset och är säkert det också, men det finns något med turismen idag, precis som med allting annat: Det börjar närma sig en gräns.
Faktum är att jag känner det, att det finns en gräns för nästan allting numera och vi har närmat oss den gränsen snabbt, satans snabbt om Ni frågar mig. Allt som görs och ska göras idag är så maxat, maximalt.
Och det är här jag kommer på de små böckerna. Njutningen av små böcker. Nästan alla böcker jag älskat som mest har varit små.Man tror lätt att stora böcker är bättre än små, men ack nej. Valpariaso av Sergia Larrain, tunn sak, nästan ett häfte. Strömholms Till minne av mig själv, Danny Lyons Bikeriders, Margot Wallard och JH Engströms Foreign Affair, mfl,,de små böckerna, de små smyckena.
