måndag 16 juli 2018




Dylan, värmen och katten,

Lyssnar på Dylan, ligger inne, har låst huset hermetiskt mot värmen, spolat gården och satt upp ett segel så solen inte kommer åt att värma huset och gården.
Det är ett tag till innan det blir siesta. Någon timme och jag mår ganska dåligt, magsjuk som fan och sådant kostar på i värme. Och lika förbannat så kan jag inte låta bli att säga till mig själv: Jag älskar det här, det här huset, den här katten, den här gården, den här fantastiska kvinnan jag lever med, mina barn, jag älskar mina bilder, jag älskar våra citroner….

Jag mår illa och jag älskar det mesta. Och mitt illamående är på väg att gå över och till natten ska jag köra ner till havet, det är kolsvart, bara den där strimman på vågorna som månen ger, silverstrimman och jag ska simma ut i havet och tacka någon för att jag lever och får vara med,

Dylan spelar My back pages, det var vår sista låt innan vi gick ut på den tiden jag pluggade i Uppsala. Tanken var att jag skulle bli ekonom, så jag körde juridik, nationalekonomi, statistik och sedan ledsna jag på det o bytte till flumämnena pedagogik och sociologi innan jag avslutade min karriär som studerande med Drama, teater, film och efter det vandrade jag ut i världen som berättare utan att någonsin ha ett eller få ett fast jobb.

Jag har någon examen men eftersom jag aldrig haft ett jobb, skrivit ett CV så kanske det inte har varit så intressant med min universitetstitel heller.
Dylan spelar och katten är ute. Seglet slår i vinden som vandrar in från bergen, nordlig vind, den bästa. Den kyler.

Jag gläds åt att Nils Petter Löftstedt lyckats så bra med att få ut sin fina film Himlens mörkrum,  den nya boken och utställningen med o om Jean Hermanssons bilder. Fantastiskt jobb, men lika mycket sorg kan jag känna över att Jean inte fick känna hur han nu lyfts till skyarna. Jag tjatade ofta på honom att han skulle satsa med, komma loss med sina privata bilder också, mixa upp materialet och det är precis det som nu har skett. Och det är så förbannat underbart och jag tänker på Jeans barn, att det kan få känna en slags stolthet över sin fina far.

En annan sak som slår mig så starkt är att så många fotografer inte fattar att bilder också måste vara självbiografiska. Det finns hur många fotografer som sysslar med registreringar, sk produktfotografi, som jag kallar det. De riktar kameran mot andra människor men det finns inte med i sina egna bilder. Sånt har aldrig funkat och kommer aldrig att fungera. Man måste ingå i sina egna bilder, din, min, egen andning måste kännas. Det finns dom som kan klara sig utan att vara självbiografiska i sina bilder, men då är de extrema poeter och sådana föds en på tio miljoner.
Dylan kör på och hon med fiolen, henne jag blev så kär i, spelar som en Gud. Vinden blåser, katten jamar och eftermiddagen ska snart gå över i natt och havet väntar.