22 juli, en söndag

Georgi, Georgi, kvinnan som äger hunden skriker förgäves på den.Nu har den kommit till havet och nu ska det springas. Det är en fantastisk syn, lekfull och givetvis kroknar mitt batteri i kameran innan jag hinner sätta den rätta bilden.

Ett fotografiskt liv kan vara så mycket men för mig handlar det bara att minnas känslan, inte vara objektiv eller så. minnas känslan eller förstärka den. Jag kan titta tusen ggr på mina bilder och konstatera att de blir bättre för varje gång. Att tex min fru bara blir vackrare osv och så startar en kedja av lyckligheter, en förvanskning av verkligheten som är så avgörande för att berättelsen ska börja leva.

Strömholm i Höganas, i hans ganska skruttiga hus. Han bodde mest på bottenvåningen, en säng i hörnet, en enkelhet. Han var van vid det enkla, tjänade lite pengar och tog sig fram i ekonomiska ryck som vi alla fått lära oss göra, vi som levt på våra egna bilder. Själv hade jag tre leicor, varav en alltid var på pantbanken och med alltid menar jag alltid. 1500 kr var priset och det levde man på i två veckor tills man löste ut kameran och slängde in en annan. Framtidsperspektivet var grumligt och det var lika bra det. Vad man dock visste var att man en dag skulle få ett bra stipendium eller slå igenom. Jag tror CHR fick sitt första stipendium av Tidningen Foto 1978, vill minnas att det var på 50 000 kr. Mycket pengar och att han då bodde i sin lilla holk i Paris där lilla hallen var ett vardagsrum, mycket trångt.
1978 var CHR sextio år, han fyllde år den 22 juli, då som nu, och hans karriär hade börjat röra på sig, sedan kom det slag i slag.Framgångarna och sjukdomarna, men allt rörde sig framåt.

Allt kräver envishet och uthållighet, det finns inga genvägar. Jag tänker ibland på att en fotograf klarar sig inte utan en skrivare. CHR hade Tor Ivan Odulf, som skrev det brännheta förordet till Poste Restante. Det var som CHR bilder, hugget i sten. Robert Franks bilder skrev Kerouc till, varje tids bildmakare ska liera sig med en skrivare. Henry Miller var ute på nätterna med Brassai och Bresson kunde ha låtit George Simenon skriva, de hade samma gråa, klara syn på livet.

Jag tänkte bara skriva en kort text, Georgis skönhet på stranden, CHR lugna andning i hörnet i huset på Höganäs och sedan rullade det på. Det är ändå söndag och 32 grader i skuggan utanför och jag känner mig ytterst priviligerad.