Ensamheten

Sanning eller illusion?

En sann konstnär har två aspekter att hålla reda på. Ekonomin och ångesten eller kanske vi ska kalla det ensamheten.

Om man kollar igenom de flesta manliga fotografer som är ”stora” är de flesta ganska ensamma typer. Det verkar som den här fotografin som jag gillar, skapar en slags ensamhet. Jag minns fortfarande Strömholms flickvän A som sa om Strömholm: Han är en mycket, mycket ensam man.

Är det så det är? Ja, så är det. Det är nog den svåraste grejen i det här jobbet. Ensamheten. Snackas det om ensamheten på fotoutbildningarna? Knappast, få av lärarna där har en susning om vad jag talar om här. 

Det ensamma livet någon annanstans, ett liv med att skapa utifrån den ”självvalda” ensamheten. Jag kan gå till mig själv och några närstående kollegor som mått ganska taskigt många gånger för att skapa mästerverken. Det kräver en stålpanna till skalle, men istället snackar man på undervisningarna och på fotosajterna om tekniken.

Det är ändå märkligt, när hela grejen handlar om att palla trycket eller inte. Palla trycket att leva utan trygghet. Palla trycket att ständigt uppfinna allt själv. Palla trycket att efter att ha verkat som fotograf i femito år fortfarande få betala själv för att göra en bok.

Jag ser det helt enkelt som det krävs en lite speciell människotyp för att överleva som fotograf på toppnivå. Någon som är beredd att lämna allt utan att egentligen få något.

Varför snackas det inte om det mentala? Framkalla eller photoshop är ju en bagatell. Om man vill veta vem som kommer att bli tex en bra fotograf så får man ju gå till den som pallar mest. Jag har sett så många begåvningar i mitt liv, men ytterst få med den nödvändiga järnvijan. Inte för inte sa Strömholm på första dagen för fotoskolan: En, kanske två, blir fotografer av er. 

Så är det, men det finns ju en annan sida av saken också. Man kan lära av allt, även om man inte fixar att överleva som fotograf så kan man plötsligt förstå en massa av livet genom att försöka.