Lördag

Lördag 17 juni 2017

Naxos

Pretty nice morning.

Susanne och Patricia lämnar huset. De har varit är 14 dagar med kompisar, filmat och haft det kul. Jag har haft det fint med dom också, trevligt folk, bra snack. Det är alltid roligt att hyra ut det Gula huset, jag bor i det Vita, till folk som blir som kompisar, som man snackar med då och då.

Då känns det riktigt bra, man ger något och man får något. Ikväll kommer nästa gäng, Janna och Jonas med ett gäng kids. Det blir nog bra det med.

Igår cyklade jag vid åttatiden på kvällen, var coolt att ringa till pizzerian, vid 2100 och säga att man ville ha en pizza på vägen hem, stanna vid Duetto i Filoti, Despina stod utanför och langa åt mig en pizza och jag var hemma tio minuter senare. Hela trippen tog 1, 30 cch 50 minuter var bara klättring i 10 procents backar eller mer.

Jag älskar det här livet. Att bo så här, ha det olika rytmerna på dagen. Morgonen med skrivandet, sedan en timmes bad mitt på dagen, siestan då man skriver, läser, sover, kvällen då man cyklar, går på fiket, lyssnar på musik. Otroligt kreativt liv och hela tiden är det vackert.

Världen går vidare. Det var någon som gnällde på att grekerna kör så mycket svart, men jag tycker det blivit mycket, mycket bättre. Numera får man kvitton på de flesta ställen och vad ska vi säga, vi Stockholmare, tex. Jag kan räkna upp hur många ställen som helst där jag bor som har svart arbetskraft, känner massor med polare som renoverat sina hus svart, jag känner till och med hantverkare som i princip aldrig har jobbat vitt, inte på 20 år. Det är samma skit överallt. Och det är lika trist om man säger så, sedan får man ju förstå att vissa kör svart för de skulle knappt överleva annars, men det gynnar ju inte samhället precis att få mindre skatter.

Mina workshops rullar på, mitt Mentorskap, det jag gillar mest att göra, rullar också på. Om någon vill vara med på Mentorskap så vore det roligt. En av mina gamla vänner, Mr biker, håller på och gör en ny bok som jag fick titta på igår. Såg bra ut, lite ändringar bara, lite mer komprimering, så kommer det en ny bok. Det svåra med böcker är komprimeringen, att få det starkt, lätt att saker flyger ut, iväg. Jag brukar säga att man kan inte vara Charlie Parker och Bethoven på samma gång. En sak i taget, välja rätt.

När jag skriver det här blir jag plåtad av Susanne Otterberg, blir nog en fin bild. Och inte blir det sämre av att jag äter Patricia Otterbergs underbara böngryta.