söndag 4 juni 2017

Lite hopp


Jag vaknar och det kliar överallt. Det är skrapsåren från fallet i trappan, igår hittade någon mygga lite lämpligt skinn att bita i och jag är faktiskt lite solsvedd. Blev lite överraskad av att det var sådan otrolig fart på solen häromdagen och då hade jag ändå ansträngt mig och smörjt in mig, men blek svensk hud är som dasspapper i elden, slurp.

Läser om London o häromdagen var det ju helt outhädligt i Kabul, 400 skadade någonting. Hur fan ska man stå ut? Vad ska man göra? Vi är som i ett krigstillstånd nu och inte blir det bättre av att världen styrs till vissa delar av dårar. 

En sak är ju klar. Man kan ju inte skicka några unga killar till Afghanistan . 1974 var jag i Kabul, Herat och några andra städer i det landet. Jag tyckte mycket om Afghanistan, ja, det var landet som jag tyckte mest om på min tripp från Grekland till längst bort i Asien. Ja, det var faktist det enda landet jag gillade. Det var det land där man fick vara ifred, där det fanns intigritet och väldig stolthet. Och nu är det fullständigt förstört och alla försöker lösa allt med vapen och alla misslyckas totalt. 
Går det att dra några slutsatser från de misslyckandena?

Jag läser vidare i boken av Linn Ullman, den är ljuvlig att läsa , men helt fruktansvärd. Vilka jävla skitusla föräldrar både Liv Ullman och Ingemar Bergman var. Det är fan straffbart hur de bar sig åt mot den lilla Linn.Det var liksom inte på trettiotalet utan hon är väl född någon gång på sextiotalet och har två föräldrar som är totalt värdelösa, som hela tiden åker från henne, lämnar bort henne, inte vill veta något om henne. Hemskt. 

Ingemar Bergmans kontrollbehov är ju också helt sjukt pch mammans totala ego är precis lika hemskt. Och ändå, en fantastisk bok,men läser man den med öppna, moderna föräldrarögon blir man ju mörkrädd.

I natt hade jag inga bra parametrar, fick inte ihop världen och livet. Det kliade och jag såg inte hoppet riktigt, lyckan eller vad man ska säga. Det är alldeles för dålig toch det är alldeles för sårigt ute i världen för att man ska känna sig riktigt glad. Men, det är de små sakerna som räddar en. Igår då jag cyklade hem i natten så var det musik utanför vår livsmedelsaffär. Då hade kvinnorna som jobbar i butiken satt ut en bergsprängare och musiken dånade och de dansade klassisk dans, typ Zorba på asfalten och vinkade åt mig att komma och vara med.


Det finns hopp, alltså.