Rock on
Söndag den 18 juni
Naxos
Söndagar ska vara heliga, sägs det. Gå för det
Kom ett nytt gäng till Monitsia, mötte dom i hamnen. Fyra barn, två vuxna, middag på Paralian, sedan körning upp till bergen i den magiska natten. De hade rest ett dygn, tuffa typer.
Natten blev morgon. Vaknade med den här känslan av vila i kroppen. Jag är ju annars aldrig nöjd, ständigt i behov av att försöka göra mitt arbete bättre, fina nya former. Jag kanske skulle anmäla mig till F-nation, någon slags kurs på Fotografiska där beskrivningen om vad det handlar om tar priset i hur man uttrycker sig patetiskt trendigt.
Säljsnack har alltid sett likadant ut, massa superlativer och krångliga ord som inte betyder ett skit.En spade är en spade. End of discussion.
Vaknade jag på fel sida, knappast, men just den kursen är verkligen beviset på hur Fotografiska långsamt har kantrat åt fel håll och de tappar allt mer cred,,,synd på så fina ärtor.
John Lee Hooker lirar för mig på morgonen. Här kan vi snacka om konsekvens, samma låtar hela tiden, men vilket uttryck.
Kent Klich är på Hasselblad. Han är fin, en man att ta på allvar. Jag minns fortfarande på den tiden han envisades med att INTE ha glasögon, han körde med kinesisk ögongymnatsik och förklarade för mig hur bra det var. Jag vet inte vad som hänt, nu har han brillerna igen, blev väl för jobbigt med kinesiskan?
Vad mycket som fallit ifrån inom fotografin? Fototidningarna, typ Foto, Aktuell fotografi, Bildtidnngen och ersättningarna är femtio gånger sämre. En gång i tiden kollade jag på Fotosidan, sajten, men det går ju inte längre, det är som med tidningarna. Jag läser helst Guardian numera, spöar ju de svenska med hästlängder. Guardian är ju som svenska tidningar var för tio år sedan.
Varför blir allt sämre och vad är ersättningen vad det gäller bilder? Insta och Facebook, halvdåliga grejer, man kan tex sitta och se på en film av underbare David Alan Harvey, där han cyklar omkring på en strand, plåtar en katt, osv,,,gulligt, men ge mig lite kött på benen.
Allt går i vågor, även om man själv inte vet det. När punken kom till Sverige så startade den samtidigt i England, hur kom en sådan grej igång samtidigt i två länder utan att man visste om det. Hur kunde Tunbjörk och Martin Parr göra samma sorts grejer utan att känna till varandra. Det är märkligt. En viss samhällssituation leder till ett visst uttryck.
Själv hoppas jag det här svarta uttrycket, ofta med en inblandning av rejält taskig kvinnosyn, ersätts av något mer konstruktivt, något mer kärleksfullt. Vad världen behöver idag är ett nytt Woodstock, en folkvandring till festen, knullat och de nya kärleksfulla, solidariska idéerna. Drogerna kan vi skippa, men det andra ser jag fram emot.
