söndag 25 juni 2017

When the nights gets warmer

25 juni
Naxos
Hett. 30 grader klockan 0900 på morgonen. 
I skugga. Under pergolan.
Ge mig lite vind.

Trevlig middag igår. Busade med polarns son. Jag gillar att vara fysisk med smågrabbar, brottas och busa. Det är kul och dom skrattar så de kiknar. Härligt.

Såg David Alan Harveys film från Magnums årsmöte. Kul, party, men framför allt. Det är folk som tar sin grej på allvar. Underbart. Det är det jag gillar. Att folk gör grejer, visar grejer, är på gång. Det är därför jag saknar Mira,vårt bildarkiv så mycket, eller de andra fotogrupper jag deltagit i. Om man är med i Magnum får man hjälp med publiceringar, media, allt. Det är så det ska vara.

Läser, Malin Perssons  bok. Giolito eller ngt liknaden. Bläddrar bort mååååånga sidor, hela kapitel, men en stark historia och starkt slut, men väldigt seg och väldigt hysteriskt tempo bitivis. Det verkar som om man vrider upp tempot allt mer i deckarna, ungefär som att spela en skiva på för hög hastighet. Tänker på de gamla klassiska deckarna som alltid utspelade sig, typ Mike Hammer, på ett schaskigt kontor med en sekreterare som satt som en klippa och försvarade deckarn, o plötsligt dök det upp en klient, alltid en donna med grymma bröst som peka rakt upp, nylonstrumpor på långa ben och en handväska där ciggen sensuellt plockades upp och då klienten lutar sig framåt för att få ciggen tänd, som givetvis sitter i ett ciggmunstycke, så känner deckarn hennes starka parfym, allt i slow motion och allt väldigt rumsskapande.

Nya tider, nya grepp.

Chikadorna. Säger bara det. Vilket jävla gnällande men går man fram till trädet och hoar, dödstyst.

Alla frågar mig: vad gör du?  Vad ska jag svara? Vad gör jag ? Ingenting troligtvis, eller allt. Mitt liv har allid varit så. Ingenting eller allt. Jag kan inte avgöra vad jag gör eller inte gör. Dagarna passerar och det blir alltid något gjort, eller inte gjort. Det är ett sätt att leva där varje dag innebär att ord skrivs, tankar tänks och bilder fotograferas och sedan ska allt rensas upp.

Jag arbetar på min grekbok. Ganska nöjd, helt klart har min fotografi släppt i kanterna och öppnat upp för texten. Det är viktigt och det är vad jag vill. Sedan blir det ju inte sämre av att  jag blir en slags bygdefotograf. Nu ville man att jag skulle plåta Halki på ett konstnärligt sätt och det gör jag så gärna eftersom jag älskar Halki och gör allt för att fler människor ska komma hit.

Annars är det ju det som slår en mest då man är så länge som jag är här, att perspektivet verkligen förändras. Jah frågade kvinnan i affären om och när hon badar då det är varmt. Vid sextiden svarade hon och jag börjar bli likadan. Bara tanken att ligga på en strand i värsta hettan tar emot, hellre på ett fik eller hemma, inomhus, jobbandes.

Jag kan inte låta bli att imponeras av DAH, hans små filmer, just den från Magnum tex, var en riktig inspirationskälla. Det läggs ut massor med små filmer på Insta, men 99 procent är ju skittråkiga, men han har förmågan att ladda upp det intressanta, andra bara filmar. Skillnaden mellan bra och dåligt, helt enkelt. Eller mellan intressant och mindre intressant Eller mellan en hobby och en livsstil...