Det har varit två veckor utan körning på racern. Över trettio graders värme gör att man får stiga upp tidigt om man ska cykla i bergen och då sover jag hellre, men nu är temperaturerna nere i supersköna 26, 28 grader och vinden är len och då åker racern ut ur förrådet. Och min Bianchi 928, lånad av polarn Axeln på ngn livstidsbasis är underbar, 7,5 kg och en skönhet som gör att olivträden bugar då man passerar. Filoti och Moni, Moni och Filoti, gör en varvbana, hittar en skitskön krog i Moni, dit ska jag ta min fru i september, då den skönheten kommer till byn. Bianchin är serisblå och min fru kallar jag min Italienska. Hon ser så italiensk ut. Älskar det. Alla färger är fina. Alla kvinnor är vackra och alla cyklar rullar som cyklar ska rulla,
Henry Miller skrev mycket om att cykla. Coetze också. Han har en racer där nere i Sydafrika och Miller han rantade på med sin enpetare mellan de olika knullen i Paris.
Livet är ljuvligt. Några mil i sadeln ger en rätt att inmundiga de röda vinet från Santorini. Allt det bästa på en gång. En italiensk cykel, som är svensk. En svensk fru som ser ut som en signoria från Neapel. Ett vin som seglat från Santorini och en vind som smeker hela ön och säkert också kommer från Italien.
