onsdag 17 september 2014

Vänner























Jag försöker ta mig igenom alla mina bilder. Det är helt omöjligt. Alla bilder jag visat är från min analoga period som räckte från 1967 till 2006, sedan började jag med det digitala. Och i och med det blev min fotografi en annan. Det är inget att diskutera. Jag ser det själv så tydligt.
Vad känner jag då jag ser på mina bilder? En slags glädje och stolthet men också sorg. Sorg över att det har blivit som det blivit. Det finns dom som säger att det är bara att gå vidare och det stämmer, men samtidigt måste det också konstateras att det är löjligt hur snett allt gått.

Vi lever i en tid då det är skitsvårt att få jobb, då tekniken gör våra jobb och ändå envisas man med åtta timmars arbetsdag. Bara en sådan sak kan ju göra en galen. Och vad var det för idiot som släppte tanken på bostadsrätter?

Jag känner en viss trötthet, det kan jag erkänna, eftersom jag är en politisk fotograf, i och för sig romantisk och kanske poetisk, men också framför allt politisk och jag kan konstatera att jag förlorat alla fighter sedan 1977. Nu återstår bara det poetiska uttrycket för mig. Någon ung fotograf, eller några och de finns redan, får köra vidare på det politiska spåret.

Jag tänker inte visa mina digitala bilder, de som började göras 2006, jag måste finna en form för dom, men jag tycker numera fotografi är ett svårt medium och det är kanske också så att mina digitala bilder inte riktigt håller för publicering. Vi får se, vi får se.