Anders Petersen
Det är fantastiska bilder, men jag klarar inte sådana här upplägg med så mycket bilder.
Jag gick ut, satte mig på bänken och tittade över vattnet på mitt barndomshem på Skeppsholmen. Jag började tänka på Anders, så mycket han betytt för mig, så mycket jag tycker om honom. Kände att jag måste ge honom det cred han förtjänar en gång för alla.
Vi träffades i mitten sjuttiotalet. Han var en ung snygg man med Nikon och hade redan då en speciell karisma.Det var han och Kenneth Gustavsson, Skuggan kallad. Det var liksom ett par, bröder i livet. Vi kom att jobba i samma kvarter på Söder, träffades överallt, festerna, luncherna, labben. Det var en ohyggligt inspirerande tid och Anders var alltid i täten. Det ena jävla projektet efter det andra: Grönan, Kungsan, Röda Rummet, Huset på Hornsgatan, Venedig med Ralph Nykvist, Fängelse, åldringarna, Lehmitz, psykvården, Irland, Etc...name it. Anders var alltid först, mest på hugget. Han var måttstocken. Vi trodde alla han skulle jobba ihjäl sig.
På festerna fanns han alltid överallt, pigg, onykter eller halvdöd. Nog fan fanns han någonstans och plåta hela tiden.
Anders drev oss andra med sin energi. Han var otroligt inspirerande.
Vi fick barn, vi skiljde oss. Jag började upptäcka Anders existentiella ångest. Det som kanske är hans djupaste drivkraft. Jag minns fortfarande hur jag ringde honom i Berlin, själv var jag i Köpenhamn. Det var ett rent förjävligt läge, kände mig helt slut som människa. Anders var lika väck, men efter tio minuters snack med honom var man liksom elektrifierad och det var full fart framåt igen. Om man inte förstår hur stark förmåga Anders har att inspirera andra så förstår man nog inte heller hur han har blivit så omtyckt.
För några år sedan gjorde JH Engström en film om Anders där han försökte peta på Anders integritet och existentiella ångest. Det gick så där. Anders knep ihop, men enligt mig är det den där ångesten som driver honom framåt hela tiden.
Enligt mig så slutade Anders med det klassiska berättandet efter psykvården. När han gjorde Back Home med JH Engström hade han gett upp det arbetssättet och nu började han arbeta med sin existens, sin egen existens.
Anders säger ofta att mötet med andra människor är det viktigaste. Det kan stämma, men enligt mig, så har mötet haft olika mål. Förr var mötets mål att berätta om andra människor, om andra liv. Idag handlar mötet om att Anders möter sig själv främst. Ta bilden då han skurit sig i ansiktet. Snacka om existentiellt självporträtt. Det är en plågad man på den bilden.Och jag menar att efter Back Home har Anders försökt hitta hem till sig själv genom sin fotografi. Det är kanske därför jag upplever hans senaste arbeten som instängda, helt enkelt för att de riktar sig till honom själv. Det är något han arbetar med inom sig själv?
När jag vandrade runt bland alla hans fantastiska bilder kom minnena över mig. Hur han en gång gjorde 25 kopior från samma negg, alla kopiorna låg på bordet och Anders hävdade att just den där kopian i hörnet på bordet var bäst. När han gick in i labbet bytte jag bort den mot en annan och han kom ut och kollade på kopian i hörnet och slog på den och sa. Micke, fan, bäst alltså.
Förlåt Anders. Den kanske inte var bäst?
På utställningen fanns ett rum med bilder från Soho, ett av Anders senaste arbeten. Jag gick in i det rummet. Det vilade en slags frid över de bilderna. Kanske hade den gamle vargen fått lite ro i själen? Vem vet? Det enda man kan säga med bestämdhet är att Anders är en unik person och hans livsverk är ett unikt livsverk, ett mästerverk och precis som med alla sådana är de öppna för tolkningar. Och precis som med alla mästerverk, tål de tolkningar. Det är det som är den stora grejen.
