Staten och kapitalet
Ebba lyfter mina ilskna känslor. Nog fan är man upprörd över tillståndet. Riktigt jävla upprörd är man alltid. Konstigt att så många människor inte formulerar sig? Tänker de inte, eller hinner de inte tänka?
Ser Pieter ten Hoopens nya film. Bra sak, är inte klar ännu, men varje gång jag ser en dokumentär om folk som ändrar sina liv, söker något, så blir jag glad. I filmen är det en scen där en kvinna kör en bil genom ett landskap. Hon flyttar västerut, mot bergen. Det som gör mig gladast är att jag ser de väldiga bergen i fonden på bilden, de har snö på topparna. Där förstod jag mycket. Ska jag flytta ut på landet måste det vara nära bergen, nära snön. Det ska vara så att jag kan kliva ut på berget med en enkel rörelse. Det ska vara som då jag var ung och tränade skidåkning. Jag gick ut genom dörren, gick hundra meter, sedan började spåret och ensamheten i skogen.
Ett berg, eller ett hav. Det är vad det handlar om. I staden är det ett torg, ett torg fyllt av liv och tankar. Så kan man sätta ihop min livsvision. Ett berg med snö, ett hav i en hamn eller ett torg med tankar.
