Progg, mina första bilder

Jag började fotografera på allvar 1969, samma år som jag tog studenten. Sedan blev det lumpen och studier i Uppsala. Jag var en ytterst otrygg ung man, min farsa låg för döden och morsan var mer eller mindre utslagen psykiskt. Jag hade fina föräldrar, varma, kärleksfulla, men livet var dem jävligt onådigt. Rent ut sagt blev de behandlade på ett jävla sätt av någon som tog dem av daga alldeles för tidigt.
Jag lärde mig en sak: Kämpa. Aldrig ge upp. Sådana var mina föräldrar. Aldrig ge upp. Jag fick leva i den bästa av tider, kanske den bästa tiden vi haft någonsin på detta klot, i alla fall i Sverige. Jag fick studera, en arbetarklassunge som gick till universitetet. Jag fick möjligheterna. Det fanns jobb, det fanns bostäder, vi levde för att leva, inte för att betala någon jävla bostadsrätt eller slita som ett djur för att överleva en arbetslöshet eller försäkringskassans behandling.
Jag fick leva. Jag levde. Herregud vad jag levde.

Jag är ytterst tacksam. Idag då jag skriver det här håller sossarna på med sin regeringsbildning. Jag kräks ta mig fan. Det är ju fan imbecillt. Det finns ingen ideologi, finns ingen fantasi, finns inget hopp, ingen kärlek. Jag fick leva i hoppet, i kärleken, i svårmodet, men jag fick leva och jag fick leva i tvåhundra.

När jag ser mina bilder inser jag det. Att jag fick leva. Gud, vad jag fick leva och Gud vad jag är tacksam för det.