Stockholm blues

Stockholm blues tog mig fem år att göra. Det började med att jag fick ge upp labbet, sälja bilen, börja labba hemma för pengarna räckte inte. Jag hade delad vårdnad om två små barn och jag orkade inte hålla på att göra en massa skitjobb för att överleva utan bestämde mig för att klara mig genom att leva på ingenting och genomföra mitt projekt om stan och juppisarna. Jag var ganska rasande över den nya utvecklingen som stan och samhället tagit och Stockholm blues är ett slags hatprojekt. Det enda jag gjort.

Av någon underlig anledning köpte jag en vit, svinddyr dunjacka med skinninfattningar. Vid första tvätten minskade den i tre storlekar och ena armen blev en halv meter kortare. Det kanske säger en del om mig hur jag löste problemet. Jag slet ut armen så den i alla fall blev två decimeter längre, såg för jävlig ut, men sedan körde jag på.

Mitt val var riktigt. Det blev bok, Gösta Fleming gjorde ett bra jobb.