En mobils dystra avsked
Vi reste bort.
Till Aten, Naxos, Iraklia.
Jag gifte mig.
Jag var i Landskrona.
Jag är med i en utställning på Västerbottens museum.
Jag började plåta med mobilen..
Det finns en tysthet i vinden. Jag sitter i den bukt där aldrig vinden blir för stark. Jag tänker på vad som kan stoppa mig i livet. Inte mycket, men man ska aldrig vara för stor i käften.
Jag cyklar i bergen. Lättaste växeln hela tiden och mördande värme. Är det nyttigt? Det är roligt, Jag säger som Slas svarade på en annan fråga. En fråga om sitt arbete: Vad skulle jag göra annars?
Jag tar bilderna med min mobil. Jag blir aldrig mer den fotograf jag var förr. Man måste ändra sig. Alla utställningar idag med folk i min ålder är för stora. Ingen kan ta in dom. Hur löser man det, längtan av att få visa allt, men veta att hälften kommer bara att passeras?
Vi möter en kvinna, kunde lika gärna vara en man, som är konstnär utan publik. Det är en hemsk tragik. Å andra sidan: Har man valt konstnärsyrket så har du valt bort all trygghet. Det finns ingen trygghet där, förutom att man måste lyckas och man måste lyckas länge och ofta annars faller taket in som på ett ruttet hus.
Vinden blåser milt. Vågorna är där som alltid. Det skapar ett tillstånd av rörelse och tystnad.
Man väljer väg. Jag gifte mig. Jag brukar aldrig kunna ha ringar men den här guldringen jag fick sitter perfekt, känns inte ens, den kommer att sitta där länge.
Jag plåtar med min mobil. Det går utmärkt, sedan går jag ner bland vågorna, tappar den och det hela får sitt tragiska slut. Jag har inte längre någon kamera, men vinden blåser på samma sätt som den alltid gjort och vågorna har sin taktfasta rytm och jag hittar en penna och ett papper i min väska och de här raderna föds som av sig själva.
