Om hur man ska stå ut?

Vaknade 0700, perfekt, tänkte jag. Sedan läste jag tidningen. Trump, Israel, koranbränning.... Hur ska man stå ut med denna omänskliga  dumhet? Jag kan inte värja mig och det går inte heller att stoppa huvudet i sanden. Jag tror jag upplever en kollektiv kollaps? 

Allt Trump gör verkar ju helt vansinnigt och påhejad av en annan dåre, Musk, som ger mig rysningar. Och detta stöd, hur kan folk stödja detta? 

Jag förstår att så många av mina amerikanska vänner befinner sig i ett slags chocktillstånd, tio ggr värre än när vi tvingas lyssna till Ebba Busch, eller Ls, partiledare. Folk som ständigt ljuger och är så imbecilla så klockorna stannar. Det är enormt krävande att befinna sig under deras radar. De bestämmer och vi ska ta emot. 

Vi har en helt oduglig riksbank som borde ha sänkt räntorna för länge sedan, svensk ekonomi är i kraftig kris med reallönesänkningar, en galopperande arbetslöshet och konkurser som ständigt ökar, lägg till bombningarna varje dag och alla ungar som mär skitdåligt. Det är ett fasansfullt läge, faktiskt. Den största glädjen är ju när det stora kollektivet går bra, då det finns en kollektiv lycka. Nu premieras individuell lycka, speciellt för dom som redan har, de rika ska bli rikare och de andra ska betala för att de rika ska bli rikare, dessutom ska vi också helst bli rasister.

Jag är sjuttiofem år och har fan aldrig sett en sämre tid än den här. Vad ska vi glädjas åt? Jag funderar ofta på det, vilken är vår kollektiva lycka? Den måste hittas för annars faller vi långsamt ner i ett mörkt dike.