Det vindtyriga

Smärtans paradis. En bok som aldrig kom ut.

Lyckan i livet är just att leva. Vakna till koltrasten på balkongen. Har den suttit där hela natten eller har den gömt sig i trädet? Det är skönt att lukta gott då man vaknar. Natt, kropp, kaffesug. Sedan ser man ut över taken. Man slipper gå till ett jobb, för jobbet är "Jag", min kropp, mina tankar, min dag.

Det är viktigt att älska sig själv. Vem gör det annars? En god människa dör aldrig. Var god så lever ni även då ni dött. Vissa svin lever också efter döden, men då som spottloskor.

Solen lyste då jag cyklade över St Eriksbron. Var jag än åker eller går så finns det en händelse som poppar upp ur en port, en dörr eller ett fönster. Den följer mig för några minuter, kanske dagar, som glädje och väldigt ofta som en upphetsning.

Igår hade jag en kväll med mina älskare och älskarinnor, de som påverkat mig. Satt och tittade länge på Bob Dylan, vilken vacker man, denna unge blyge, som blev en Ikon, eller Patti S, så androgyn som ung, nästan energiskt aggressiv och svår som fan, lika vacker som Dylan i sina magra, slängiga kropp. De passerade, en och en, och snart ligger dom under jord och varje gång det sker kommer jag att förlora ett revben som aldrig kan ersättas. 

Jag tittar på Beyonce, en av de ungas artister, hon är lite vindtyrig, och så viktigt, så begåvad, så bra och så vacker. 

Varför är alla bra människor vackra?

Jag bestämmer mig för att ta ut riktningen mot de vackra, det lite vindtyriga. Det är enda chansen att ersätta de förlorade revbenen med nya.