Empati

 

En konstnärs största roll? Skapa empati.

När börjar en kvinnas söta kyssar smaka salt? 

Varför har världen lika många åsikter som andningar? 

Varför minns ingen samma sak?

När startar bilen? 

När börjar äventyret? 

En bild har lika många tolkningar som de gånger den blivit sedd och ändå finns det några som är sannare än andra. 

När börjar en kvinnas kyssar smaka annorlunda? 

När snön faller, minnena  förändras och gatan blir slaskig? 


Från mitt fönster finns många världar. En kvinna speglar sig, en man klättrar på en stege, en hund tar ett tvekande steg ut i snön. Frågan är fortfarande: När börjar en kvinnas kyssar smaka salt? Varför minns vi olika om samma saker? Varför faller snön? Varför startar inte bilen:

Det är den sena eftermiddagen. Hon står vid räcket på balkongen, har en skär klänning på sig. Benen är bruna i de glittriga sandalerna. Hon luktar sand och hennes huds märkliga doft av kön och vila. Han kysser henne i nacken. Hon blir mjuk och tung i kroppen. På balkongen, mitt emot står en man och röker ut över Saltsjön. 

Han tittar på oss men ser inte hur jag tränger in i henne. Hon stönar till, böjer på nacken så jag kan kyssa den. Hon står stilla, kramar med skötet, det rinner lätt längs låren då hon nyper mig i handen och håller andan. Hennes skära klänning är skrynklig, natten kommer.


En kvinna, en av de få jag älskat, hade lämnat mig. Hon hade lärt mig mycket om kärleken. Nu satt hon på en av de stora färjorna som körde mot horisonten. 
Jag ställde mig på den yttersta piren. Den stora båten med alla lamporna såg allt mer ut som ett cirkustält som försvann mot Pireus.
Plötsligt var horisonten svart. Båten hade rundat udden mot Paros. 

Om några minuter skulle en annan båt dyka upp, komma mot mig. Jag skulle inte se den för då hade jag redan börjat gå i trapporna upp mot Kastro, den vita borg jag bodde i. 
En sval vind skulle kyla min varma nacke. När jag kom upp på torget vid mitt hus skulle jag återigen se båten. Jag stod ett tag, tänkte på kärleken som försvann innan jag gick in i huset, öppnade alla fönster. 

Hösten var på väg, sängen var tom och sval. Jag tog ett glas Metaxa, kände sorgen komma, samma sorg som alltid. 
I morgon, skulle bli en annan dag, men sorgen skulle ligga som ett svalt täcke i den obäddade sängen hela hösten.

Jag har en fågel på gården. Den sjunger med en in och utandning. Det är min favoritfågel. Min kvinna sa att det var en spindel i badkaret och jag flyttade den till balkongen. Jag stod och tittade på när hon duschade. Det går inte att vara vackrare. När älskar man en kvinna? Kanske när man tycker hennes rufsiga, busiga hår är en skön kudde på morgonen. Eller när man inte vill somna, trots att hon somnat, för man vill se och känna på henne så länge som möjligt?
Mogen kärlek är en slags underström av passioner. Jag trodde inte det, men man blir modigare med åldern. Kanske beror det på att snart skiljs man från livet av döden? Att man inser att man gjort en del fega val? Att valen blir viktigare än någonsin, att valmöjligheterna är få, ytterst få? Att det man väljer måste innehålla maximalt med liv? Kort sagt: Man väljer mellan livet eller döden.

Han lyssnar på hennes låt, på repeat, den går om och om igen..så vacker. 

Hon skickade den igår..
Han vaknade av en dröm. Att hon sög av honom, så han kom i hennes mun. De kysste varandra, hon smakade hans sälta. Hennes läppar var mörka, öppna och blöta. Det var som att kyssa hennes hjärtas svarta muskel.

Han ligger kvar i sängen, men ska gå upp. 

Hon passerar Slussen, svänger ner mot Gamla stan. Hon tycker att den här dagen känns vacker. Känner sig på något konstigt vis kärleksfull, längtar efter den där odygdige mannens sköna mun, vill kyssa honom. Han som ligger där och lyssnar på hennes låt, den lilla bocken..
Hon skrattar för sig själv, det är vår nu, det blir en vacker vår…