En dag att dö för....

En dag att dö 

År 2006 köpte jag min första digitalkamera. En Canon S 80, en liten digital med zoom, från 28 mm till 100 mm. Den hade en liten sökare, var som en glasbit man skulle titta igenom men där såg man inte ett skit. Jag köpte den där kameran i alla fall och när jag hämtat den på posten så går jag längs Skånegatan, jag bodde på den tiden på Borgmästargatan, så det var på väg hem och på Skånegatan sitter Jean Hermansson, en av de bästa svenska fotograferna genom tiderna. 

  Jag satte mig ner vid hans bord och tog några bilder,  de första jag tog med den där kameran. Jag skickade sedan bilderna till Jean, skrev ut kopior, för att skicka en fil över nätet var inget han förstod sig på. Den var den tiden, då det digitala kom och vi lärde oss hantera ett nytt medium, den digitala fotografin.

Jean är idag borta sedan något år och kopiorna jag skickade till honom är väl vid det här laget gula och röda för skrivarna och fotopapperet man skrev ut på var fullständigt värdelöst. 

Egentligen var det inget större fel på kameran, min S 80, som var en liten bulkig sak som kanske gav filer på 5 mb som mest, men för mig som stått i ett mörkrum fyrtio år var det en knäck att allt det svartvita jag gjorde blev så uselt.

Det gick helt enkelt inte att få till en bra svartvit print de första fem, sex åren. Det tog nästan musten ur mig och jag var så less på allt det digitala så jag höll på att lägga av med fotografi.

Jag växte upp med att fotografi var ett slags hantverk, vilket det inte är längre, där jag beundrade de fotografer som kunde sätta ögonblicket, typ Bresson, Koudelka och andra storfräsare. För mig var och är fotografi det dokumentära, att man sätter en bild i den rätta hundradelen, rätt exponerad och skarp och sedan går man vidare till mörkrummet, där man gör en vacker kopia, helst selentonad.

Så blev det inte längre efter jag köpt min digital. Allt det där föll samman. Kanske hade min fotografi redan fallit samman? I slutet av nittiotalet hade jag gjort min barnbok Småmänniskor, då jag under två år följde barn på dagis och Fritis, men efter det föll frilanslivet lite isär. Det blev allt sämre med jobb och tidningarna började långsamt tunnas ut, allt färre ställen att publicera sig på.

Jag och andra som levt på att vara en slags gestaltande dolumentärfotografer, en blandning mellan konst och dokumentär, blev allt snabbare av med möjligheterna att försörja oss. På våra arkiv började reklamen allt mer  ta över, alla bilder skulle ha underskrifter från de medverkande för att de skulle kunna säljas till reklam. På något vis kändes det plötsligt omöjligt att lägga ner bilder i arkivet för det som sålde var ju anpassad smörja. Att jag skulle lägga ner en bild på en människa och den bilden sedan skulle hamna i en reklamgrej kändes fullständigt absurt och ett tag försökte jag och andra plåta grejer ganska neutralt, människor på avstånd osv, men det var verkligen inte för att ta sådana bilder jag kommit till världen så jag la snabbt ner det och arkivinkomsterna krympte direkt. Inte blev det bättre av att jag i rask takt fick två elaka problem med bilder som sålts till reklam utan godkännande. Kort sagt så tappade jag lusten att hålla på med att göra bllder till arkivet.

På 80-talet var ju en stor del av mina inkomster från arkivet. Varje gång man gjorde en resa eller ett jobb, så kopierade jag bilder till arkivet och förhållandet blev så att ju fler bilder du kopierade, desto mer tjänade du. Vi kopierade en massa skit och la i arkivet och det ledde till lite inkomster. Jag kunde få ut en 2-3000 kr i månaden på arkivet. Det höll mig på fötter ekonomiskt medan andra drog in 20 000 kr i månaden, men nu försvann dessa två, tre tusen kronor ganska snabbt samtidigt som det blev allt färre tidningar att jobba för. 

Vad skulle vi göra? Vi fick styra om och bli konstnärer. Nu gällde det att ställa ut, göra böcker och hålla föredrag eller workshops. Så fick det bli. Mitt labb som varit mitt hem i så många år såldes. Jag hade helt enkelt inte råd att vara där och varför skulle jag vara där då jag inte hade något att kopiera. Jag började först som Koudelka, taggade ner, gick in i labbet en månad per år, november, och då gjorde jag hela min årsproduktion, kanske hundra bilder till arkivet och resten fick bli utställningsprintar. Efter en månad fick det bli ett år till utan labb, till nästa november.

Inkomster minskade, men jag minskade också på kostnaderna genom att inte ha labb. Så kom då det digitala och jag köpte den här Canon S80-kameran och sålde mörkrummet, mina analoga kameror och var plötsligt digital.

Det låter ju som en enkel affär, men det var det verkligen inte. Förutom att allt man gjorde såg ut som skit, vilket ledde till kraftig depression, så hände också något med det sociala livet. Förr hade vi haft våra labb, arbetat ihop, hängt och snackat skit på luncherna. Nu försvann mycket av det då vi plötsligt blev digitala och började jobba hemfrån. Det kändes kul i början, men efter ett tag ganska ensamt. Dom som inte hade haft ett mörkrum eller inte kunde kopiera tyckte ju det var super med det digitala och för de som gjorde jobb i färg var det nog okej, men vi som sysslade med svartvitt blev ganska knäckta. I början, första fem, sex åren, fanns det ju inte ett enda fotopapper som ens höll någorlunda kvalitet. Det var helt deprimerande att skriva ut en bild och även kamerorna var ganska värdelösa. Köpte du inte en stor dyr kamera, de dyra var stora och de enda kamerorna som höll någorlunda klass var de stora och dyra och jag har alltid jobbat med små kameror och nu var de små digitala kamerorna  ett under av långsamhet. De laggade hela tiden, du visste aldrig när det knäppte, så jag satte allitd på motordriften, tröck ner knappen och hoppades på det bästa. Kul för en fotograf som levt på att fånga ögonblicket.

Jag kan ju bara tala för mig själv, men många av mina seriösa kollegor kände samma sak, att det digitala var helt värdelöst, behöll sina analoga och neggskannade istället, vilket i sin tur inte alls blir lika bra som den analoga kopian, men det gick ju i alla fall att stå ut med att se dessa printar.

Jag såg i alla fall en bra grej med det digitala, bloggen. Jag startade en blogg och på bloggen såg alla bilder bra ut och det ledde till att jag började skriva en blogg, 2007, och den fick snabbt bra med publik. Jag fann ett nytt forum helt enkelt. Nästa steg var att jag började göra böcker på Blurb, ytterligare en grej som fungerade, samtidigt som jag pumpade ut mina bilder på bloggen, vilket ledde till att jag då och då sålde en bild och då och då en bok, lite pengar som ändå höll mig vid liv ekonomiskt. 

I och med att digitaliseringen kom loss på allvar försvann marknaden för dokumentära bilder. Nu kunde vilken klåpare som helst gå ut med en kamera och plåta och få det sålt till en skitsumma. Hela den fotografiska miljön förstördes av dessa klåpare och idag är det fulländat med Instagram och Facebook, där alla publicerar bilder. Inget ont i det, men nu då alla är fotografer, har hela den fotografiska själen försvunnit. Alla dessa millioner bilder som pumpas ut varje dag har fullständigt förstört möjligheten till att se kvalitativ fotografi. Det har skapats en ny norm, där mat och gulliga barnbilder, helst också lite solnedgångar, har blivit den nya moderna mallen för fotografi. De riktigt bra fotograferna kämpar ju på men var ska de göra av med sina bilder? Det finns inga tidningar, på nätet får de inte betalt och arkiven har ju helt gett upp och publicerar bara det som marknaden, reklamen vill ha. 

Varför gör man en bok?

Jag fick en förfrågan om att hålla föredrag om bokgörning, hur man gör böcker. Herre Gud, lär väl finnas hundra olika varianter, minst, men jag började tänka tillbaka till hur mina böcker kommit till världen.

När jag började  plåta 1967 tänkte jag aldrig på att göra böcker. Varför gör man böcker?

Min första bok var en Ockupationshandbok som jag skrev sommaren 1978 ute i Sandhamn. Jag hade fått låna ett hus mot att jag på något vis skulle måla det. Kommer inte ihåg att huset blev målat,men att en massa folk från Mullvaden kom ut och vi hade en fest. I alla fall kom boken att tryckas lite illegalt på polisens tryckeri  och jag gick sedan omkring och sålde den själv på fester och i barer. Det var ett litet häfte mest, kanske femtio sidor. 

Den första riktiga boken var ”I Mullvaden levde vi”, som jag gjorde med poetern Errki Lappalainen , som bodde i Mullvaden och var väldigt aktiv i ockupationen. När boken kom ut blev den en slags klassiker. Lars Epstein på DN satte den i samma klas som Strömholms Poste restante och Sune Jonsson Byn med det blå huset. 

Det var ett fantastiskt betyg, själv var jag mest besviken för att tryckeriet som hämtade bilderna hade tagit fel bilder, mina oretuscherade. De kom helt enkelt och hämta bilderna en dag då jag var ute på lunch och någon på labbet gav dom fel hög med bilder och när jag kom på det var boken redan tryckt. Lätt knäckande om man säger så.

Nästa bok blev Skogsnäs med journalisten Stefan Lundström. Vi gjorde ett slags häfte och en tunn bok. Det mesta krutet las på vår utställning som körde runt i Norrland i en av Riksutställningars stora bussar. Själv var jag plötsligt anställd för några månader av Riksutställningar med titeln förste utställningsintendent. Troligtvis mitt enda fasta jobb någonsin. Och bra betalt också. Jag minns den vintern vi turnade med bussen och rockband och jag körde slut på en hyrd Alfa romeo. När vi lämnade tillbaka Alfan till hyrfirman fick vi betala 12000 kr extra för bilen var så nerkörd. Jag kan ju bara säga, italienska bilar och svenskt vinter gick inte alls ihop. Bilen bröt mer  eller mindre ihop i kylan för det var en exrtrem kall vinter det året.

Efter Skogsnäs satte jag igån goch samlade ihop mina lösa bilder från olika jobb och olika andra projekt och jag kom sedan alltid att jobba så. Först ett projekt, en bok om det, sedan i mellantiden till nästa projekt gjorde jag en annan bok med mina lösa bilder, de bilder som saknat projektfokus. 

Istället för drömmar hette en bok. Palestina en annan, det var bilder från Israel och västbanken´. 

Sedan hade jag en period på flera år då jag reste omkring i i världen, Sydafrika Zibabwe, Spanien, Nicaragua mm, innan jag bestämde mig för att stanna hemma och göra boken Stockholm blues.

Den tog fem år att göra, 35 bilder i snyggt tryck och snygg layout. Den sålde givetvis ingenting och men den vann priser och det skrevs mycket om den.

Av alla böcker jag hittills hade gjort hade jag inte tjänat en spänn, men nu hade jag börjat komma på hur jag skulle göra. Då jag höll föredrag skulle jag sälja mina böcker svart och sedan gjorde jag en bok på Ordfront där jag fick betalt för första gången och turligt nog blev den boken, RETRO, feltryckt två ggr innan de fick till det och jag tog hand om alla upplagorna och sålde själv. Jag gjorde tex en tour i sverige där jag stannade på bensinmackar och fik och lämnade en bok, låtsades glömma den och den borde ju ha setts och kollats i av många. Sedan sålde jag också den boken till polare, bytte mot en öl, eller en lunch osv i flera år.

Man måste vara smart då man gör böcker.  Jag kom att göra en bok till på Ordfront, en ganska  ful guidebok som såldes i Stadshuset. Den gick som smör och trycktes om tre gånger. Det var den andra boken jag kom att  tjäna pengar på.

Plötsligt fick jag för mig att jag skulle göra en barnbok och höll på med det i två år, hängde på ett Fritis där ungarna alltid kallade mig Kameramannen och samtidigt frågade de alltid  vad jag hade för jobb på riktigt…

Den boken hade jag lite tur med för ett tryckeri ville testa att trycka svartvita bilder på matt papper och mina svarta bilder var verkligen en utmaning. Det blev en skitsnygg bok där Tina Messing skrev några vackra texter. Den sålde också slut på något underligt vis. Jag tjänade ju inga pengar på boken men mer på föredragen jag höll om bilderna.

Sedan kom det digitala och jag började göra böcker på print on demand. Trycket är suveränt men varje bok blir för dyr, men jag kom på att jag skulle försöka locka medelklassen och numrerade 50 böcker, la i en print och sålde boken för 2000 kr. Det gick undan, inom en månad var den slut och jag hade tjänat 75 000 kr efter jag dragit av omkostnaderna. Det var dock en unik grej. Det normala är att man säljer fem böcker, men fem tusen kollar på boken på nätet.

Jag har en ganska klar uppfattning om att fotografin och fotoböckerna försvinner. Ingen är intresserad av foto längre. Man vill se flödet på instagram men inget annat och det går ju varken att sälja böcker eller få betalt för att göra dom så jag tror ganska snabbt att det är goodbye med fotoböcker.

Vad återstår då? Jo, man gör dom för att man gillar att göra dom. Jag gör dom som ett sätt att kommunicera med andra människor. Jag köper inga fotoböcker och jag säljer knappt några. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Troligvis är det bara så här det ser ut. Ska du göra en fotobok ska du vara känd från någon såpa eller så, om du ska få större publik. Och är det värt något? Om man ska sälja en fotobok så vill man ju att den ska betyda något för köparen också.

Jag har många böcker hemma, men få jag tittar i. Strömholms, Konsten att se, tycker jag om och Poste restante. Sedan Koudelkas Exile och Bressons stora bok med det målade omslaget. Sedan gillar jag Danny Lyon. Det finns något hos honom som kickar i mig, han skriver bra och han lever ett eget liv. På senare år har jag helt gått över till att se de gamla mästarna, Kertesz, Bresson, Ansel Adams, men om jag ska identifiera mig med någon så är det Danny Lyon. Han levde och kanske lever lite i en subkiltur, som jag gjort. Politisk vision, hojåkare, fängelse, hippies, lite på sidan om. Jag tycker ju givetvis om Sune Jonsson, mest kanske Byn med det blå huset. De geniala texterna till de frysta bilderna, ett klart mästerverk. Det är hemskt att säga med de senaste tio åren har nästan inte en enda ny bok påverkat mig och ju närmare 2017 vi kommer, desto mindre bra böcker och fotografi kan jag finna.

Jag snackade med det hela med min vän i Portugal. Han trodde ju helt rätt att fotoböcker kommer att bli en grej för nördar, fotonördar och det tror jag också, men då har man vandrat lång väg från Cartier Bresson eller tex Sune Jonsson. När Bresson kom med sin första stora bok så sålde den ut ganska snabbt i Stockholm. Sune Jonsson hade också en slags förankring i den arbetarklass som han fotograferade, men nu går foto, precis som mycken annan kultur i två riktningar. Massa skit till alla sk vanliga människor, se bara schlagerfestivalen, program som Alla är fotografer, skitdåligt och sedan det som är riktigt bra, vare sig det är musik, eller foto eller litteratur, tas hand om en väldigt bildad och hyfsat rik medelklass, eller rättare sagt, ofta väldigt rik medelklass. Det sker en klar klassklyfta inom kulturen.

Jag går sällan på utställningar numera. Jag söker något som jag sällan hittar, men en sak har gjorts klar för mig. Jag tycker om de små, intima utställningarna. Bilder i en 30/40ram är perfekt, lite paserpatout och saken är klar. Strömholm hade ju alla sina första bilder i 24/30 och i 30/40 ramar, sedan gick man upp lite i storlek, blev 40/50 och en del 50/60 ramar, men där stannade det. Han mådde aldrig bra av de stora bilderna, bäst vad de små, 24/30. På Mindepartementet hade man till och med tagit 18/24 kopior och satt fast med häftade hörn på papper och lagt i A4ram, det enklaste av allt.

Det där var något jag tyckte om. Jag tror på intimiteten. Små bilder, många bilder, ordnade på ett bra sätt. 

Det är morgon i Monitisia och jag funderar på dagens ämne, dagens uppgift. Jag ska skriva, det passar bra med min rytm nu. Jag går mellan husen, trapporna upp och trapporna ner, städar lite på gården, snackar med katten och så skriver jag och sedan går jag mellan husen igen, trapporna upp och ner, samtidigt som jag tänker att jag borde ta en cykeltur, eller kanske bada, men det slutar oftast med att jag fortsätter att skriva, brev, blogg eller vad som helst. Bara jag skriver, känns som om jag måste träna mer men jag tröstar mig med att detta kuta i trapporna mellan husen ger lite flås.

Klockan är 0900, 24 grader och september. 

Ser på Kalimera, Greksajten, att folk ojar sig över att det är vamrt. Mitt stenhus har tre fönster åt alla håll och en dörr så jag kan styra vinden  genom lägenheten. Det blir helt enkelt aldrig varmt inomhus om jag inte vill det. Jag kan sitta inne och se ut över bergen och havet och det är svalt. Jag har försökt ta den bilden, få en bild med den svala och varma känslan, men jag har misslyckats. Just nu är min produktion inte mycket att skryta över, det handar mest om att  skriva och sätta ihop grejer och få det att rulla. Jag har ju en deadline, vid sjuttio, om två år, måste jag ha film, bok och Retroutställning ute. Efter sjuttio ska jag ta ut min pension och den räcker inte ens till min hyra. Det är också ett kapitel man kan bearbeta. Hur man överlever som frilansare då man blivit pensionär. Första regeln är ju sluta aldrig att jobba. Jobba, jag har aldrig sett mitt fotograferande som jobb. Det har alltid varit ett lustfyllt äventyr, oftast jävligt fattigt, men ändå, ett äventyr. Mitt fotograferande har aldrig gett mig någon stress. Visst, ibland då man inte haft pengar till mat och haft en del skulder så har det väl känts lite jobbigt men man vet ju att om man drar på åt alla håll och kanter så löser det sig och det har det gjort. Jag har också varit extremt noga med mina pengar. Jag tog inget lån och gifte mig inte heller förrän jag blev 65 år. 

Bra fotografi är konst, så enkelt är det. Pressfotografi är ofta hantverk, ta tex sportbilderna. Hur de arrangerar och har sig, blir det bättre? Knappast och så kollar man på någon gammal sportbild tagit med Speedgrafic och den spöar skiten ur det moderna. Märkligt, bild, konst, hantverk. det måste gå ihop i en punkt någnstans.

xx

Dagarna snurrar på Naxos. Man vet knappt vad det är för veckodag, varmt som fan är det och så läser man en sajt som Kalimera där alla bara snackar om sanden, stranden, katterna och några jävla bankomater. Folk har ångest för att hämta ut stålar i en bankomat utomlands. Okej, det är svårt, men hela tiden fylls sajten på med typ, Finns det bankomat i ….. Tror dom Grekland är något U-land? Svensken som reser till Grekland har två allvarliga problem: Hur hård är sängen och hur tar man ut på bankomat. En del har problem med när man kan handla spriten på flygplatsen, men dom kan vi skippa. 

Det är varmt i Gekland och det är ett jävla klagande om det också. Det är ovanligt varmt i Grekland men ingen verkar fundera en sekund över VARFÖR eller vad grekerna tycker om att gå flera månader och slita i 35 graders värmen. Nej, huvudsaken man får ligga på stranden, kolla på katterna och fundera på bankomaten.

Jag cyklade i bergen. Egentligen har jag bara några uppgifter i livet. Skriva, plåta, skida eller cykla, vara man och älskare och inspiratör. Det sista var kanske att ta i,men då jag cyklade i bergen idag, tror jag är den ende i min ålder som håller på och cyklar här, men jag vaknade till en vacker morgon, 25 grader varmt och jag sa till katten att nu sticker jag på en tremilare i bergen. När jag cykla ruppför de här bergsvägarna så tänker jag första två milen på sex, olika kvinnor och sex jag haft, sedan på slutet då jag börjar krokna blir det cykellopp, jag låtsas att jag är Contador, proffscyklisten, som nu skall ställa av det andra i sista backen.Det brukar fungera någorlunda och då jag kom hem såg jag att jag satt personligt rekord i sista backen. Alltid något. Det jag vet med bestämdhet är att jag är den ende i min ålder som cyklar här. Det säger väl något om mig. Korkad, envis, slitvarg.

Idag är det så enormt enkelt att vara fotograf. Kameran gör ju hela jobbet tekniskt. Det här med idéerna och relationen till det man fotograferar är som alltid en fråga om personlig utmaning. Jag minns när jag började fotografera. Min styvpappa, som jag inte vill kalla styvpappa, utan pappa, för han var en bra man, hade en kamera, en gammal kamera där man tittade i en glasbit upptill och så såg man en bild. Kanske var det den som fick mig att börja fotografera, men jag köpte en billig Yaschika och satte igång, jobbade på sommaren och lyckades köpa lite mörkrumsgrejer som jag satte i badrummet i vår trea på Bergsgatan i Sundsvall. Det var inte så populärt alla gånger för jag ockuperade badrummet och de andra fick gå ner i källaren till tvättstugan  om de behövde gå på muggen.

Jag var självlärd och inte är det så svårt att framkalla film. Det står ju tydligt på burken med framkallare hur man gör. Jag hade inga större fotografiska idoler, Silano var en, modefotograf med egen still. Japanen Eiko Hose en annan, Peter Turner med sina färgbilder. På den här tiden, 1969, fanns knappt färgfilm och allt man körde var ju svartvitt. Det kunde jag framkalla själv. Färg var mest Kodachorme och den var dyr och långsam och måste lämnas till labb och det hade jag nte råd med. Svartvitt fungerade och den klassiska kombinationen Tri-x och D-76. Film och framkallare.

En dag att dö för.

Det är en mild septembermorgon och jag sätter mig på verandan för att skriva. Katten följer som alltid med mig, ligger vid mina fötttter om den inte då och då gör ett utfall mot någon geting eler fluga som passerar. 

.

Mina idoler…

Jag går mellan Vita huset och det Gula. Det är morgon, lrdag och klockan är strax efter 0900. Fick just ett sms från min fru som är på väg till ridskolan i Tyresö. Hon älskar att rida och gör det ibland på lördag morgnar. Varje gång hon kommer hem från hästarna är hon som ett kvittrande vattenfall. Det regnade i Stockholm sa hon. Det gör det inte här, det är en sval, fin morgon på 23 grader. Den lilla katten Skopelitis följer mig över allt. 

Hemingway hade många katter. Han har kanske skrivit den bästa texten om hur man går från sängen till sin arbetsplats. Key West bodde han på då. Det är en sanslös text. Det är sällan man läser något sådant, som fullständigt lyfter en över marken. Hemingway har skrivit många sådana texter. Han var nog en av mina första idoler. Den första var en av de kanadensiska proffsmålvakterna i hockey. På den tiden såg man ju aldrig den kanadensiska hockeyn,men den var mytisk, Bobby Hull och de andra. Vi fick nöja oss med den röda maskinen från Ryssland, Firsov och co.

När jag började rejsa på cykeln så var ju Fausto Coppi idolen. Han såg jag ju aldrig heller, men sedan tog musiken och litteraturen över. Hendrix, Cream, Aretha, Henry Miller, alla dessa som påverkade mig. Jag hade nästan inga fotografiska förebilder eller idoler. Silano var nog den förste, Sam Haskins med sin Cowboy Kate var fantastisk. Titta otroligt mycket på Haskins bilder och gick också på ett föredrag som han hade. Jag var så fascinerad över hur han kunde få till så skarpa bilder. Jag var ju självlärd och hade väl gjort alla misstag man kunde göra och lite till.

I alla fall var det litteraturen som drev mig framåt. Hemingways skildringar av striderna i Spanien, även Orwells böcker påverkade mycket. Musiken var som en drog. Jag kunde ligga en hel dag och bara lyssna på Hendrix på full volym. Jag försökte bli trummis i ett band men det gick inget vidare. Mina barn är musikaliska, min dotter spelar med band och sjunger med kända artister. Hon makalöst begåvad och fullt gehör, kan göra vad som helst inom musiken. Min son spelade både trumpet och fiol, men var kom deras musikalitet ifrån?

Man kan fråga sig? Min mamma var musikalisk, spelade cittra, hade en minicittra men jag minns aldrig att vi sjöng och hade oss musikaliskt hemma. Det var böckerna som gällde.

Hemingway drev mig ut på gatorna, till Spanien och det var väl där jag började upptäcka andra fotografer. En dag kom Maud Nycander hem med en massa fototidningar, där det var bilder av Eugene Smith. Jag blev helt tagen av hans bilder, svärtan och han kom att bli min förebild då jag gjorde Stockholm blues. Just hans Pittsburgstory var avgörande. Hur han på något vis närade sig stan i fågelperspektiv och sedan gick ner mot marken och människorna. Eller hans Country doctor eller den spanska storyn. Makalös fotograf.

Jag upptäckte några andra fotografer i början av sjuttiotalet. Bresson, den som påverkade mig mest, Robert Frank, Don McCullin, de här äventyrliga fotograferna som också försökte göra en gärning för mänskligheten. Sedan på 80-talet kom Koudelka till gänget, men innan dess, 1969 hade jag träffat Christer Strömholm, som kom att bli nån slags extrafarsa för mig, eller i alla fall blev en mycket god vän. 

Jag stack till Paris för att bli modefotograf 1969. Det var en tuff tid, min pappa låg på dödsbädden och jag hade rymt från allt och dragit till Paris. Jag hade bestämt mig på något vis för fotografin eller snarare äventyret, även om jag kom att plugga i Lund något år senare. Det gick inget bra i Paris, var där ett halvt år och då jag åkte hem fick jag lift med en snygg brud i Borås, sov hos henne och på morgonen ringde jag till Fotoskolan och Christer svarade. Jag sa som det var, att jag kom från Paris och han svarade att skolan hade redan startat men eftersom jag varit i Paris så kunde jag väl komma dit och visa bilderna. Jag åkte upp och visade bilderna, kom in på något märkligt sätt men efter några dagar kände jag att det pasade inte mig och skaffade mig ett jobb på posten och började en kvällskurs på Stockholms fotografiska där Walter Hirsch, Björn Myrman och George Sessler var fina lärare. 

Jag gick där ett år och jobbade på posten och sedan drog jag till Lund och pluggade ekonomi och startade en bildgrupp med några andra som hette Grupp Fem. Det var en kul tid,men efter några år i Lund så återvände jag till Stockholm och fortsatte det liv jag alltid levt. Frilansande äventyrare.

Det tog några år innan jag åter träffade Strömholm. Då hade även Koudelkas bilder kommit in i mitt liv och Danny Lyons. På något vis kom Danny Lyon att bli den som jag kände mig mest vän med. Han levde på något vis som jag, hade en skön kvinna, kändes rörlig med ändå social, skrev bra.

På sjuttiotalet, då jag började med Grupp Fem, så plåtade jag mycket arkitektur och även lite reklam. Det var en bra skola om man vill vara pettimeter och jag tror det var Bressons böcker och hans bilder från resor som fick mig att inse att det också var min grej. Jag var ju musiktokig, älskade musik och började plåta band och Rolling Stone, tidningen, hade en grym fotograf, Jim Marshall. Han dog då han blev runt sextio, men han var rent fenomenal. Den bäste musikfotografen jag sett, även om Corbijn och Joakim Bergmark också är fenomenala, men Marshall var rå, han var en som liksom var brutal i sitt plåtande. En reporter som plåtade musik. Jag dog när jag såg hans bilder,men som med allt gott så dog ju den fantastiska musikscenen ut och det blev mer kontrollerat och musikbilderna blev rena skiten, bara yta.

I alla fall så började jag ordna mina idoler lite efter hur man levde och Strömholm hade ett bra system som jag kopierade. Han bodde på tre platser, Fox i södra Frankrike, Stockholm, Ploggatan och sedan Paris. Jag skaffade mig med tiden samma system, Stockholm, Naxos, Åre och mitt system gick också ut på att då jag var borta hyrde jag ut hemmet i Stockholm, annars hade jag aldrig kunnat resa som jag gjorde. På slutet av sitt liv bodde Christer Srömholm i Gerlesborg och jag var oftan ner och hälsade på honom. 

Om att cykla

 

Jag växte ju upp i den här tiden då man gick, cyklade eller tog bussen. När vi var små cyklade vi till landet, en mil, brorsan, jag och farsan och morsan. Det var inget speciellt, försök få en sjuåring att cykla den sträckan idag. No way. Sedan cyklade jag alltid i stan förr, mest kanske för att jag avskyr alla kollektiva färdmedel, klaustrofobiska och långsamma. Jag fattar inte hur frisk människor kan åka tunnelbana två stationer istället för att gå eller cykla Ännu mindre förstår jag de unga människor som bor på andra våningen och står och väntar på att ta hissen ner. Ofattbart.

I alla fall nu cyklar jag på Naxos. Det är jävligt hårt, kör varannan eller var tredje dag. Jag har alltid en timme uppför innan jag kommer hem och då är det alpvägar, typ. Det kostar på och ibland önskar jag att det skulle vara plattare så man kan meditera mer, ligga och drömma i två mil. 

I alla fall, så är det med cyklandet och skidandet och allt jag hållit på med. Det är då jag tänker på saker och ting, sedan när det blir för brant uppför eller nerför börjar jag tänka på vad det är jag sysslar med.

Söndag morgon. Vet inte vad det är, men det här med nätet håller på att ta livet av mig. Hur gjorde jag förr? Jag bär en bild med mig, Barcelona 1974, jag bodde på ett rum vid Plaza Real och gick ut vid lunchtid, satt vid ett bord och skrev brev, flera brev. Jag hade ett block med skrivpapper och sedan några kuvert och kanske tio frimärken. Hur kommunicerade man? Jo, jag gick någonstans och sedan kollade jag in läget. Ibland föll panikångesten över mig men lika ofta tyckte jag det var ganska häftigt, var lycklig. Jag vet inte om jag kan känna den känslan längre. Förr fanns ju det här med att man kollade in kvinnor, men numera är jag gift med en kvinna jag älskar och är henne trogen och det är fantastiskt, men just det här att man inte låter sig berusas av andra kvinnor plockar bort mycket av njutningen i livet. 

Man kanske börjar bli tragisk. Varför kunde jag njuta av livet så mycket förr? Var det musiken? behöver jag spela mer musik för mig själv? Svar Ja, det är då säkert men det var något annat också då man satt där med sitt block och skrev brev, något som landade i en. Jag kan nog inte förklara det, jag var som en junkie, på och av, nu är jag mer som en tråkig Volvo, jämn och ganska trygg men uttråkad. Kan det vara så?

Naxos, slutet av september. Två stora rovfåglar cirklarhögt däruppe. Är de ute efter min lilla katt. Himlen är svart, det första regnet sedan våren är på gång. Det  svalnar av, ett stråk av kallare luft kommer över mig då jag sitter och kriver på verandan. På morgonen körde jag ner till havet, helt lugnt och nästan inga turister. 

Igår hade filmen Himelens mörkrum premiär i Malmö. Jag är med på några hörn i den filmen och den handlar om den fine fotografen Jean Hermansson som gick bort i cancer för något år sedan. Vi var kompisar och ringde varand ofta, ofta tidigt på morgonen. Jean var en människa som ville diskutera det mesta. 

Jag tyckte mycket om honom. På åttio-talet då Maud Nycander och jag var ihop brukade vi få sova i hans stora femrummare vid Möllevångstorget. Det var en fantastisk lägenhet med fem, sex fönster mot Möllevångstorget. Jean lyckades på slutet inte betala hyran för lägenheten och jag tror han hade nästan ett år i hyreskulder då han dog. Han fick bo kvar ändå för värden tyckte om honom.

Nu kommer filmen och den visar på en fin man, en osäker man och samtidigt en fantastisk fotograf. Jag känner igen mig i Jean, klassvandrat, bildat sig,men ändå denna osäkerhet för de fina salongerna. Lite som jag känner mig. Det är inte lätt att klassvandra och sedan börja umgås och leka med den fina övre medelklassens borgare och kulturskikt. Man hör inte hemma på något vis. Här på Naxos blir jag allt mer en ensling. Jag isolerar mig allt mer, orkar inte fara o besöka folk. Det är kanske ålder, det är kanske något annat. Med åren blir samtalen allt mer ointressanta. Det är kanske så att jag är den ulitmata egoisten, den som talar och inte ids lyssna?