On the edge

Jag ser dokumentären med Lundell. Första filmen är ren lycka. Joakim Strömholms Super 8filmer är helt underbara. Allt är möjligt. Inga pengar, men livet har möjligheter.

Jag grät flera gånger för jag kände igen mig så tydligt. Det var mitt liv också.

Precis som Lundell är jag arbetarklass, klassvandrat som fotograf. Precis som han, har jag tappat rötterna och ej heller funnit några nya. Att komma från arbetarklassen till kulturklassen är ett straff. Du blir aldrig förlåten, varken därifrån du kom eller dit du kommer. Du är en främmande svala som inte får landa mer.

Den andra delen är ytterst smärtsam. Lundell står och målar på slutet. Har blivit halvtjock, tiden går ingen förbi, inte hos honom heller. Vad återstår? Hur många gånger har jag  inte frågat mig själv detta efter två canceroperationer 2018 och en cancerstrålning 2019. 

Vad återstår? Arbetet, så klart, men det andra. Kärleken, familjen, ska man byta spår, satsa på kärleken på slutet av sitt liv, försöka lämna arbetet? Inget går. Det enda som fungerar är arbetet. Kärleken får finnas där på sina alldeles egna villkor.

Kraften rinner ur en, långsamt men ack så tydligt. Men blir inte heller älskad längre, inte älskad som man vill. Lundell fick nu en vacker hyllning, som han är värd, men samtidigt vet vi, han och jag, att när man får en sådan hyllning är det över. 

Så, frågan återstår. VAD återstår?