Nyårsafton

Nyårsafton.

Jag hör hur den albanske arbetaren rengör betongblandafen. Det är det sista han gör idag innan det blir helg.

Jag funderade på vad jag har gjort i år? Det började inte bra, 7 veckors strålning mot cancer. Det kostade på mentalt. Fem dagar i veckan i sju veckor. Det tär på en. Jag gjorde en bok eller gjorde jag två? Jag har tappat räkningen på böckerna. 

Fotografi, försöker hänga med men orkar fan inte mer skit. Så jävla mycket dynga som passerar. Jag tror fotografi är förbi. Fotografi är minnets medium, men när det kommer så otroligt  mycket dålig fotografi så finns det ingen riktig kraft kvar till att njuta av det som är bra. Man är liksom nerskitad av dyngan. Jag tror det är som med pandemin. Låt oss vänta några år och gå tillbaka så får vi se vad som överlevde. 

Jag tycker också klasskänslan har kommit tillbaka. Inom fotografin blir allt mer borgerligt, intellektuellt, diskuterande på en nivå som är ovanför känslan. Ett slags dissikerande som krånglar till upplevelsen.

En annan sak jag tänker mycket  på är att vi måste kunna se humorn i det mesta och vi måste kunna se vad som är på allvar eller inte. Om Löven går och handlar i mellandagarna, så Herregud, vad spelar det för roll. Om Lundell skickar dåligt formulerat brev till en kvinna som i sin tur skrev något lika korkat så kan man väl garva åt det hela och förlåta båda, osv osv,,,alla dessa tramsgrejer som förgiftar oss.

Jag såg Lundelldokumentären. Friheten, glädjen i ungdomen. Så vackert, så långt ifrån karriärrism, men ändå en karriär. Jag har sagt det tusen ggr förr, om du jobbar dygnet runt för att uttrycka dig så kommer du att lyckas. Det handlar alltid om talang, men framför allt om en enda sak. Hårt, hårt, envist arbete. Man måste satsa, allt och på en gång.

Jag reste till Naxos och där blev jag. Det var pandemi och lock down och all annan jävla skit. Och då menar jag jävla skit, men solen lyste nästan varje dag. Det var nog räddningen?

2021? Det får gå som det går. Våren blir en slags öppning i väntan på vaccin. Själv måste jag försöka finna något i Stockholm som jag står ut med. Ett sätt att förhålla sig. Om man vill umgås, hänga på fik och bar så är det svårt. Så otroligt dyrt och alla kompisar är mer eller mindre försvunna. Jag vill återupprätta det vi hade på sjuttio, åttio, nittio och fram till 2010, samlingsplatser, mötesplatser, umgängen utan planering. Jag måste försöka älska staden igen. Hur det nu ska gå till? Det räcker ju att gå in och behöva betala 8o kr för en limpa fylld med luft eller en öl för 80 spänn. Eller gå på krogen med sin fru o käka och dricka två glas och det kostar uppåt tusen spänn.

Det kommer att bli ett problem. Det gör det, men nu är det strax 2021 och albanen har jobbat klart och jag sitter på verandan och skriver i solen. Det var ett skitår, men något hände. Frågan är bara vad?