I tidernas begynnelse...

I tidernas begynnelse hade jag ett mörkrum i vårt badrum. Där la jag en planka över badkaret och där ställde jag min Durst av enklaste kvaliteten. Sedan tre skålar med det som skulle framkalla och fixera bilderna, en gulröd lampa i den vanliga lampans fäste. I början lyckades jag inget bra, många bilder blev gröna eller rosa eller såg ut om den undre av de två ovanför. En slag solarisering hade kommit till. Kanske berodde det på att det läckte in rejält med ljus i badrummet och först trodde jag det berodde på att jag hade dålig utrustning, men åren har lärt mig att det är sällan eller aldrig dålig utrustning som leder till dåliga bilder.

Jag  minns en bild tydligt, en kompis som hade legat i flottan och ville jag skulle göra en bild på honom. Jag plåtade och kopierade bilderna. Han såg ganska ledsen ut och led också av jobbigt magsår, men det värsta var att mina svartvita bilder blev gröna o rosa och han var inte glad över det. Själv tänkte jag att det var hans magsår som trädde fram i bilden. Som fotograf måste man finna det rätta djupet i bilden i varje given situation.

Idag när jag tänker tillbaka på det hela så funderar jag över om han lever fortfarande? Det är sådana luckor fotografi skapar. Jag funderar också över om inte alla bilder borde vara små, som små minneslådor, som små biografier över tiden som gått, som små hemligheter?

Det var någon som sa: Varför ska du ställa ut mer? Du har ju redan skapat ett eget rum i fotografivåningen. Det kan stämma men man vill ju visa de yngre som en dag också kommer att minnas de små minneslådorna, biografierna.

Idag, 55 år efter jag började fotografera, har jag ingen klar bild av varför jag ska fotografera? Världen och pressen översköljer oss med bilder och jag vill inte vara i den strömmen, det stråket. Jag vill vara i ett stråk som behandlar minnen, som behandlar små äventyrliga ögonblick som blir allmänna ögonblick. Som en bild på sig själv i en spegel i Budapest en natt 2018. En natt då bromsarna på bilen skrek hela vägen och då det var 20 timmars körning med skrikande bromsar kvar. Ungefär den berättelsen, tankarna, brevpapperet och den fula garderoben som hotellet stoltserade med.

De små tingen, men avgörande berättelserna. Vilken är min mest avgörande berättelse med Coronan? Kanske när min vän sedan 40 år vacklade in i mitt hus en natt på Naxos och var så trött och färdig att han inte orkade vrida på lysknappen.

Idag tävlar coronan med ekonomin. Man kan kort sagt säga att det offras en del människor för att ekonomin ska börja fungera och det är så det fungerar i livet. Vi är inte odödliga och vi måste överleva. Det vill man ju inte säga men man måste vara stark för att leva, en livsbetingelse helt enkelt.

Ser på ett program på SVT-play om Kreta och Korfu. Det är en skönhet som är ofattbar och en enkelhet som finns men som inte är så lätt att uppnå, men Grekland skapar en illusion om det. Kvinnan som leder programmet är charmig och ofta lite fjompig, men som helhet är det ett hyfsat program för den som gillar illusionen om solen.

Idag tänkte jag: Finns det något som är av vikt att berätta om? Vilken fråga, men är det inte också tiden? Var finns den alternativa frågan som är av vikt och som är allmängiltig. Man kan fundera på det, skadar aldrig.