Saga i coronans tid
Min vän skriver om värme. Att man tål den sämre än då man var yngre. Värme? Det handlar ju om att man tål ALLT mindre, sämre.
Morgonen började igår. Jag körde ner med min vän till bilbesiktningen. Han tog min bil, jag körde scootern, eftersom just scootern skulle besiktas. Vi lämnade den på gårdsplanen till bilprovningen och jag skulle återvända dagen därpå, tidigt, för att ordna med papperen och betala. Sedan skulle jag återigen åka de fem kilometrarna in till stan och sitta o vänta på resultatet.
Dock, den första kvällen lämnar vi scootern och åker in och äter en fin middag på en balkong över havet. Det är nästan inga gäster, men vi behandlas som de locals vi är och jag konstaterar i sedvanlig ordning att så fort man numera renoverar något så nog fan blir det fulare.
Tidigt på morgonen är jag på bilbesiktningen och betalar och de ska ringa när den är klar och jag åker in till stan och fikar med en kompis.
De ringer aldrig. Min telefon har gått sönder och precis innan de stänger ringer jag. Jo, min hoj gick inte att starta och jag måste komma dit direkt.
Kastar mig ut till bilbesiktningen och får veta att batteriet inte funkade, att det är fel färg på hojen, den är röd, det står i registreringshandlingarna, men den som står där är svart, måste ändras och slutligen är det något med instrumentbrädan, allt det måste åtgärdas innan han besiktar hojen.
Depp, plockar isär batteriet och kör hem till Monitsia. Hur fan ska jag få till papperen om att hojen är svart numera, ett jävla jidder, tills någon säger att " Köp en en sprayflaska om måla den röd igen". Greek style,,,,hahaha, så enkelt.
Ny kväll, dålig sömn, tillbaka tidigt på morgonen och sätter i batteriet och kör bort hojen. Några timmar senare tar jag en taxi ut till besiktningen för att hämta bilen. Taxikillen berättar att han suttit i bilen sedan klockan 0700 och nu är den 1130 och jag är första körningen. !0 euro kostar det att åka fem kilometer.
Hårda bud. Värmen tar. Jag borde åka och bada men vissa dagar blir man för trött för det i värmen. Det är inte som att vara på semester när man bor som jag. Vissa dagar klarar man värmen, andra vill man bara sova. Jag jämför med Stockholm. Där vill jag väldigt ofta inte göra någonting, bara gå och fika. Förr i tiden cyklade jag till olika bad, det händer aldrig numera.
Varför är det det så? Precis som jag skrev ovan. När man blir äldre ids man inte en hel del grejer som man gjorde förr.
Här, på Naxos, väntar jag på att klockan ska bli 1800, sedan kommer den vackraste , sanslösaste tiden till 2100, tiden då man smälter i kropp och själ.
Coronans tid. Jag skriver om min mor och mig och livet. Saga i coronans tid. Det går bra. Det kan bli något. Det svåra med den här tiden är meningen med den. Vi vandrar som på krossat glas. När skär man sig. OM det kommer ett vaccin till december så vill man ju inte bli sjuk nu. Man vill klara sig dit men tänk om prognosen inte stämmer, så jag ger upp alla prognoser. Jag lever på och är försiktig i allt, men inte tokförsiktig.
Jag fyller 71 i juli, samma dag som jag kommer att börja köra en röd scooter igen. Greek style. Lite kul är det alltid.
Jag radar upp mina små drömmar. Mina små böcker. Min dröm om att åka till Sante fe och träffa Danny Lyon och se Georgia Okeffes hem och indianbyarna. Ungefär så, men i coronans tid hänger allt i luften.
Älska vintern, skrev han vännen. Älska vintern. Gud, jag har alltid älskat vintern, men vintern har tagits ifrån mig i Sverige. I alla fall om man bor i Stockholm. Jag vill ha snö och skidåkning utanför dörren. Ett berg som lutar sig mot mig och låter mig släppa loss.
I väntan på, ägnar jag mig åt Saga och livet som var och kommer att bli.
