Till kvällen

På natten drömde jag att katten bet mig så blodet rann.
Förra gången jag kom till ön började det med punktering på bilen, sedan bet en hund mig och dagen slutade på Naxos sjukhus.

Det gick det med. Cyklade med Fricken. Det bästa var att vi hittade ett nytt fik, ska testas igen i morgon.

Det är lite sorgligt. Nu börjar man bedöma coronaarbetet, på gott och ont. Man vill ju inte kritisera
någon eftersom de alla gjort så gott dom vetat, men det går inte att  komma ifrån. Många misstag och de flesta handlar om långsamt agerande.
Italienresenärerna
Smittspårningen
testningen
skyddandet av de äldre.

Och fortfarande velas det för mycket.

Men, nu har vi lärt oss. I Grekland kommer ett plan från Qutar, massa positiva och de hamnar i karantän. Rätt takter.

Det blir en märklig sommar. Det som är gott är att samhället inte går för full fart. Så här skulle alltid samhället vara. Folk jobbar max fyra dagar i veckan. Miljön blir bättre. Det känns som det kändes för 30 år sedan, kanske 40 år sedan.

Trump. Vem orkar? Demon i Sthlm för Floyd var ju fint menad, men det fungerade ju inte så bra med en del bråk och skäll för att de var för många i dessa covidtider. Jag funderade faktiskt på hur de tänkte, de som arrade det hela. Tyvärr så blev det en riktig backlash.

Hittade bilder på en skådis, som jag var ihop med innan hon blev stjärna. Blev lite rörd. Nu är hon en stark feminist. Kanske hon blev less på karlar efter mig, men jag mindes ändå henne med en viss ömhet. Jag mindes inte så mycket men tillräckligt för att bli rörd och längtande efter minnena vi hade i den tiden.

Jag blir ofta rörd av minnen på gamla kvinnor, relationer, egentligen det enda jag blir rörd och minnessugen på. Kanske för att de alla var så fina och betydde så mycket för mig!

Det finns en tid i livet då man minns rörelserna och händerna, blicken. Det försvinner många år men det kommer tillbaka. Det var kanske det som hände.