onsdag 8 juni 2016

Historien om min mamma.


Min mamma hette Saga. Hon dog alldeles för ung. Femtio år, ganska hårda år. Hon fick mig då hon var 18 och jag kom ut en månad för tidigt. Två kilo. 1949. Det var ingen lek. Inte heller hade jag någon far. Min mamma nekade honom att träffa mig.

Under graviditeten blev min mor förskjuten av sin far. När jag föddes skedde något. Jag blev släktens
älskling. När vi reste från Lycksele för att åka till Skeppsholmen grät alla och alla kom efter till Markan där flottans personal åt sin mat.

På bilden ser man min lillebror, tre år yngre, som mamma fick med Bertil,vilket med tiden ledde  till att vi flyttade till Sundsvall. På bilden är också Kristin, min mosters dotter.

Man ser flaggstången. I dessa tider då alla har en dator kan det kännas märkligt att jag ägnade timmar åt att försöka klättra upp i flaggstången. Men så var det. Vi klättrade, jag klättrade, vi klassklättrade.

Jag blev den förste i släkten att ta studenten, 1969, min far dog året efter, femtio år, men han var så lycklig över att jag lyckats med det han drömt om: utbildat mig.

Jag växte upp i en fantastisk släkt, massor med kärlek och starka kvinnor, men mamma var den som inte orkade. Idag hade hon överlevt, men på femtio och sextiotalet fanns det ingen nåd för kvinnor med svaga nerver. Elschock var alternativet.Min mamma blev sig aldrig lik och varför hon inte orkade? Jag tror hon inte levde det liv hon ville leva. Det kan vara värt för unga kvinnor idag att tänka. Vikten av att ta sig rätten att leva ett eget liv. Mamma var konstnärligt lagd men hur skulle hon kunna göra nåt sånt med två barn och ett hårt arbetsliv, dag och natt, för att spara ihop till den lilla skoaffär som hon och Bertil till slut fick ihop. Mamma blev femtio år.

Om någon frågar mig vad jag tycker om det så kan jag väl säga att det påverkat mig hela livet, från jag var tolv år. Kämpandet, glädjen, orättvisan, klasskampen, rätten till att få leva sitt eget liv. Jaghar gått en lång väg i mitt liv, men jag är bara en i stafettlaget. Min släkt, min mamma, min styvpappa, alla som gjorde det tunga jobbet. Jag är otroligt stolt över mina föräldrar men jag kan känna en saknad och sorg över att de aldrig fick följa med i mitt liv och träffa mina barn.